TIO DAGAR I CHILE

Mitt första besök i Chile, efter att ha sjungit dess sånger i 14 år, ägde rum i juli 1988, tre månader före folkomröstningen som satte punkt för den blodiga militärdiktaturen. Jag förde dagbok genom hela denna oerhört spännande och lärorika vistelse, och när jag läser den efter alla dessa år, ser jag att den förtjänar att publiceras, som ett litet dokument över en dramatisk och för många euforisk vänpunkt i Chiles nutidshistoria, och en bild av vad det kan innebära för en artist att på ett extra tillspetsat vis bli en politisk symbol – något som flera av oss fick uppleva.

CHILE CREA – ett internationellt konst-, vetenskaps- och kulturmöte för demokratin i Chile.
Så benämns det evenemang mellan 11 och 18 juli som jag blir inbjuden till. Inbjudan kommer via Poli Delano, ordförande i chilenska författarförbundet. Det är i april 1988.
Efter många turer står det också klart att jag får större delen av resan betald av Svenska Institutet. Chilekommittén skjuter till resten. Jag kan resa.
Jag ringer till Mariela Ferriera, som kom hit från Chile som flykting 1974. Hon ska också till festivalen.
”Du måste vara försiktig med vad du säger!”
Men sångerna då? Vilka sånger kan jag sjunga?
”Med Violeta Parra är det ingen fara!”
”Vilkensomhelst av hennes sånger?”(t ex den där hon tackar Gud för att alla hennes nio bröder är kommunister…)
”Vilkensomhelst! Alla sjunger Violeta Parra i Chile nu! Och eftersom du var den förste som sjöng hennes sånger på svenska så vore det fint!”
Det känns bra att höra att Violeta blivit oantastlig. Men jag skulle vilja ta med Roberto Farías sång om de försvunna, Francisco Rocas om hamnarbetarna…
Mariela lovar hjälpa mig översätta min egen ”Dans på våra gator”, en lite romantiserande sång om hur Sverige berikats kulturellt av alla flyktingar.
Några dagar senare möts vi. Mariela blir förtjust i sången och t o m i de spanska fraser jag redan funnit på. Det som fattas hittar vi snart, vi arbetar bra ihop, men vi kör fast ett tag på ”kom till vår lövade brygga”…
”Du kommer till Chile vid en spännande tidpunkt” säger hon. ”Det kan t o m hända att vi inte blir insläppta.”
Högerpartiet i Chile har just beslutat att inte stödja Pinochet i den kommande folkomröstningen så nu har han bara fascisterna och militärerna bakom sig.
Som svenska delegater reser också Britt Ling, sångerska,(Britt och jag har i många år sjungit latinamerikanskt var för sig och samarbetar nu händelsevis i kabarén LEVA I EUROPA), och Anders Lindblad, fotograf. Båda reser från Göteborg, så vi ses först i Santiago. Britt och jag har talat om att öva in duetter men som det kommer att visa sig får vi inte en sekund över för det.
Själv anländer jag tisdagen den 12 till Hotell Tupahue, där CHILE CREAs högkvarter är inrättat och där alla utländska gäster är inbokade. Det är dyrt och ligger på den gata som har den mest fruktansvärda smogen i hela Santiago.
För övrigt är jag för säkerhets skull beredd på kaos – och jag får det! Under de första timmarna får jag så många uppgifter om att jag ska sjunga på olika platser i Santiago och andra delar av centrala Chile, att jag snabbt inser att jag skulle behöva dela mig i tre för att hinna. Jag sluter mig till att det måste vara rykten mest och tar allt med en nypa salt tills vidare.
Så småningom börjar ett konkret program materialiseras för Britt och mig, inte minst tack vare Carlos Smith, som också erbjuder sig att ackompanjera Britt på gitarr.
Carlos och jag har känt varandra i 14 år, han var en av de första som hjälpte mig förstå Violetas sånger, och lärde mig chilenska rytmer på gitarr. Han kom till Sverige 1974 (efter att ha blivit fängslad och torterad) men bor i Chile nu. Första gången han sjöng offentligt i Sverige var med mig, och mitt första framträdande i Chile blir nu tillsammans med honom.
På kvällen far vi till MIGUEL LEÓN PRADO, lokalen där vi ska sjunga nästa kväll för några tusen personer.
Scenen är rymlig och välbyggd, ljudet och ljuset är underbart. Såhär välarrangerat är det inte alltid hemma…
Ikväll, för att hylla Pablo Neruda, dikter, dikter… och massor av härlig fridans. Ett innerligt pas de deux till bandad musik. Och det är Victor Jaras röst som sjunger, och fastän ingen sagt det, känner alla igen honom och börjar genast applådera.
Efteråt ropar någon i publiken ”COMPAÑERO VICTOR JARA!” och vi tänker, han får nog ropa ensam, talkörer går väl inte an, men andra svarar ”PRESENTE!” (Närvarande!) precis som förr. Jag är förvånad – men detta är bara början.
En författarinna från Uruguay sätter sig bredvid mig, hälsar och säger att både chilenarna och uruguayarna känner en enorm tacksamhet till Sverige (detta kommer jag att få höra många gånger). Jag blir tyvärr lite generad med tanke på hur flyktingar behandlas nu av svenska regeringen och invandrarverket, men jag försöker se glad ut.
Konserten i poblacionen (kåkstaden) La Legua ikväll är inställd av polisen. I en poblacion är det en helt annan sak än här att sjunga sådana sånger som vi sjunger och regimen vill överhuvudtaget inte att vi ska beblanda oss med invånarna där. Britt och jag oroar oss lite för vårt besök på La Bandera på fredag. Det är viktigt att det genomförs, inte minst som Britt ska överlämna en penninggåva där från musikerna i Göteborg.
På onsdagen får jag inte en minut för mig själv.
Först ett möte med Radio Umbrál, vänsterradion som existerat i cirka ett år och som är mycket populär. Vi bestämmer tid för intervju på eftermiddagen. Samtidigt passar alla möjliga producenter på att fråga mig om jag kan sjunga här och där. Från och med nu har jag fått en fantastisk ”manager” i form av Elías, tack och lov, annars skulle det aldrig fungera – jag har ju inga detaljerade geografiska kunskaper och kan inte alls beräkna hur det kan fungera med logistiken. Elías utbildar sig i rättsmedicinsk arkeologi, något som han räknar med kunna använda sig av i Chile…
Jag passar på att fråga CHILE CREA-producenterna om mitt specialuppdrag: hur ska jag bära mig åt för att offentliggöra namnet på Mario Orlando Vega Varas, som är politisk fånge i Puente Alto-fängelset, som hållits isolerad i två månader och torterats? Hans syster sökte upp mig i Stockholm innan jag for och jag lovade göra vad jag kunde.
Jovisst, alla är med på noterna. De tycker det är bra om jag nämner honom på konserten ikväll och gärna i radio dessutom. Jag ber dem kontrollera saken ordentligt med alla berörda radioproducenter, vill inte att någon ska råka i klistret för något som jag gör. De flesta av CHILE CREAs producenter har fått hotelsebrev; de är visserligen vanliga och följs bara upp i 10 % av fallen men ändå…
I intervjun med Radio Chilena får jag inte tillfälle att nämna Mario, det går jättefort och vi talar mest om mitt förhållande till den chilenska musiken, men i Radio Umbrál har Britt och jag en timme tillsammans och där säger jag allt jag vet om Mario och att jag vill besöka honom. I övrigt småpratar vi och sjunger. Under sändningen kommer massor av telefonsamtal från människor som vill tacka oss.
Vi far till Miguel León Prado för ljudprov. Folk köar utanför fast det redan är fullt. Ingen ser rädd ut. Jag letar efter Daniel Viglietti som lovat ge mig orginaltexten till hans ”Muchacha” – en sång om en kvinna som blivit terroriststämplad av en terrorregim och är förföljd och efterlyst. Ända sedan mina turnéer tillsammans med Daniel i Skandinavien på 70-talet har jag sjungit sången i min svenska översättning och vid det här laget har jag glömt den spanska texten. Isabel Parra anländer, vi kramas och hon förevisar stolt sina tre döttrar – rappt och effektivt i sin vanliga stil.
Konserten börjar. Det här är en het publik; de vet varför de är här och de vet vad de vill ha; bekräftelser på sina egna erfarenheter, sina förhoppningar och sin gemenskap. Redan innan artisterna kommit in på scenen ropar man talkörer och ikväll är stämningen inte längre trevande som i går.
När Isabel träder in på scenen, raskt och beslutsamt, är bifallet som en orkan. Som andra sång sjunger hon ”Ni toda la tierra entera” (Inte ens hela jorden går upp mot en bit av mitt land) – hennes sång från 1974 om exilen. Publiken kan den utantill. Sedan låter hon sin dotter Tita ta sångmikrofonen.
Vid såna här tillfällen blir artisten en symbol för allt som publiken vill uttrycka. Och artisten försvinner stundtals nästan i all den målmedvetna hänförelsen. Applåderna utmynnar i revolutionära talkörer, och man får ibland känslan av att vi artister skulle kunna gå upp i rök utan att någon märkte det. Det är en märklig roll, själva artisteriet betyder inte så mycket i det här ögonblicket, men det är givetvis ändå en roll som vi känner oss hedrade av och som man mycket väl kan gå in i ibland – helst med öppna ögon, dock.
Ikväll skapar den ett dilemma för mig; det var svårt nog att välja sånger ändå. Jag vill inte komma hit och bara sjunga sånger av Violeta på svenska och spanska, varvade med fraser om solidariteten – men detta är knappast rätt tillfälle att vara subtil. Nu börjar jag med ”Muchacha”, (som jag tillägnar Mario och på så vis får tillfälle att nämna honom även här). Den gör alltid succé. Sedan ”Si go afton”. (”En av mina uppgifter är att lära er en svensk folkvisa”.) De trallar med, tack och lov, ja, de hakar på direkt! Sedan ”Dans på våra gator” på spanska. Den går hem men jag börjar nog redan avvika för mycket från förväntningarna, och ”Jag vill leva i Europa” (på franska) får en varm applåd men inte det stormande bifallet. Givetvis. Jag är i Sydamerika nu. Dessutom är det inte ens här på Prado (med större delen av publiken studenter, akademiker och kulturarbetare) så många som kan franska tillräckligt för att hänga med i texten. Det må ha varit chilenarnas andra språk, som någon sagt mig, men som jag kommer att märka är det isåfall redan på väg att ersättas av – svenskan!
Likafullt är jag nöjd med mitt första försök att kommunicera med en publik i Chile. För Britt går det bra. Carlos ackompanjerar henne jättefint efter en dags repetitioner och hon sjunger huvudsakligen kubanska sånger, som publiken kan sjunga i sömnen och som de förvånas över att höra från denna sympatiska gringa. (Alla ljusa utlänningar, ja, förresten ofta ljuslagda chilenare också, kallas gringo/gringa i Chile.)
Monica kommer in bakom scenen och berömmer mig för mitt uttalande om Mario i radio: ”Jag är glad att du vågade säga det. Det fick mig att hoppa till och säkert många andra också och det visar att ni kommer inte bara för att sjunga utan att ni också känner ett politiskt ansvar.”
På natten sover jag hos Carlos och Sara i La Reina för att – tack, gudar! – komma ut ur smogen i Santiagos centrum, och kunna andas.
Upp tidigt nästa morgon för två timmars bilresa till Valparaíso. Arrangörerna där är jätteglada för att vi kommer på eget initiativ. Det verkar som om de flesta artisterna vill stanna i Santiago, kanske för att det är där de får mest uppmärksamhet och kan knyta nya kontakter, men vi har fått en överdos av bägge, tycker av rent själviska skäl att det ska bli skönt att andas ren luft vid kusten.
Valparaíso ÄR obeskrivligt – i de längs sluttningarna och i stupen utslängda glada rucklen, i människornas färgglada, ledigt eleganta klädpaltor, och i den allmänna stämningen finns samma tillfälligheternas skönhet. ”En berusad ängel har målat dina gator”, som Dióscoro Rojas sjunger i ”Puerto esperanza” (”Hoppets hamn”.)
Jag brottas med det gamla vanliga problemet, som när jag sjöng i England och USA: Jag KAN sjunga felfritt på sex språk; varför kan jag inte utanför Skandinavien bara göra mig till en kulturell kameleont och helt enkelt sjunga den repertoar som finns tillgänglig på respektive språk? Det vore enkelt men jag har inte den minsta lust att lägga upp det på det viset. Jag vill hitta ett sätt att vara tydlig för en icke-svensktalande publik och samtidigt ge dem något från mitt land. Visserligen skulle jag inte här behöva jama på engelska men ändå…En av de få artister som jag sett lösa problemet framgångsrikt var Giovanna Marini i Paris. Hon sjöng på sin italienska, hela sånger eller bitar av dem och pratade och förklarade på en bruten franska som var både lustig och underhållande i sig. Men franskan och italienskan ligger ju ganska nära varann…
”Jag tror inte heller att de skulle respektera mig om jag bara sjöng sånger av Violeta” säger jag till Carlos.
”Jo”, säger han. ”Det skulle de.”
Organisationen i Valparaíso är en överoptimistisk förvirring som jag inte ska gå närmare in på här. Som vanligt har man tänkt sig att vi ska vara på tre ställen samtidigt, sammanlagt cirka tolv, och man räknar aldrig med restiden. ”Jamen om ni ska sjunga hos stuveriarbetarna klockan åtta, kan ni väl sjunga i Granadilla klockan sju?” (åtskilliga mil därifrån och ingen vet riktigt var…)
Samtidigt måste jag framhålla att mycket av det som saknas i planering ersätts av entusiasm. Jag kommer ut till Granadilla, en población i Viña del Mar. En lång vimsig biltur, och Carlos, som kör, är halvdöd av trötthet. Vid ett tillfälle faller han ihop över ratten och säger: ”Jävla chilenare, jag förstår varför de har Pinochet!” (Alla skrattar.)
Men vi kommer fram till sist. Längst ner vid foten av ett berg fullt av träkåkar står en scen med högtalare (inte av samma klass som igår). Överallt leende ansikten. Medan jag står och vänta på att sjunga, uppvaktas jag av tre småpojkar, en av dem är indian och han frågar mig storögt vad jag har för skonummer. När jag svarar ”45” blir han överförtjust och föreslår mig att gå in vid en cirkus – allt mycket vänskapligt.
Jag sjunger, barnen bildar en vacker ring runt mig, den mest hängivna delen av publiken. Jag börjar med Violetas ”La jardinera” på spanska. Framför mig står en flicka på sådär tio år och hon sjunger med i hela sången, med en hållning stolt som en erfaren artist. Hon kan vartenda ord. Efteråt kommer hon fram till mig: ”Jag älskar Violeta Parras sånger!” ”Kan du fler?” ”Allihop! Jag är sångerska!” ”Spelar du gitarr också?” ”Nej,” (majestätiskt), ”min syster ackompanjerar mig.”
Hon vet vem hon är och vart hon ska. Måtte inget hindra henne.
Sedan far vi in till Valparaíso och sjunger på stuveriarbetarnas fackföreningslokal, som vanligt för en fulltalig och översvallande publik. Vi oroas av nyheten att polisen arresterat två busslaster CHILE CREA-deltagare, bl a den norska och belgiska delegationen. (De släpps nästa dag.)
Fredag morgon på Hotell Tupahue. Då och då kommer det fram någon och säger: ”Du skulle ha sjungit hos oss igår. Varför kom du inte?”
”Men jag visste inget om det!”
”Men du stod på programmet” (förolämpat).
”Men vid samma tid sjöng jag på Miguel León Prado! Jag kunde omöjligt ha varit hos er!”
Men de är fortfarande förolämpade…
Om man mot bättre vetande försöker vara på två – eller varför inte tre? – ställen samtidigt, troskyldigt misslyckas med bägge och i stället bryter samman i en taxi, då blir ingen förolämpad, eftersom man då bevisligen är ett offer för ett oblitt öde, som för en jordbävning t ex.
På eftermiddagen poblacionen La Bandera, utanför Santiago. Här ska Britt överlämna penninggåvan från Göteborgs musiker.
En upprörande fattigdom, men jag kan inte kalla det misär. Hus som inte skyddar mot kölden (fast denna vinter är mild i Santiago, tack och lov!), ett intryck av ordning, ironiskt nog med tanke på att behovet av ordning är ett av Pinochets huvudargument inför folkomröstningen som stundar i oktober. För mig ett paradis jämfört med Santiagos centrum: inga avgaser. Överallt leende ansikten, människor i enkla, slitna, men vackra kläder. Vi pratar med några av kvinnorna, som är pigga på att berätta. Den äldsta arbetar sju dagar i veckan och tjänar 5 000 pesos i månaden.
Ett gäng pojkvalpar står i en klunga, klappar om varann och skrattar när vi går förbi.En av dem ropar något till mig. Jag kan inte höra riktigt vad, frågar om, men han är lite generad på samma gång som han är glad, och mumlar, så jag uppfattar fortfarande inget.
”Vad sa han, Carlos?”
(Skrattande:) ”Han sa, ‘Jag vill byta bort mina ögon mot dina’.”

Vid sextiden ska jag sjunga för studenterna på Katolska Arkitekthögskolan. Jag kommer dit utan jäkt precis i tid, som vanligt tack vare Elías.
Skolgården är en vackert stenlagd gård, en liten oas mitt i Santiago, och jag ska sjunga på kaféets uteservering.
Medan de händigt reser scenen, som alltid finns i beredskap, och jag dricker en kopp kaffe vid ett bord, sätter sig studenterna runt mig, lite trötta men nyfikna. Frågar var jag varit, vad jag har för intryck. Jag börjar lyriskt tala om poblaciones eftersom jag just varit i La Bandera, om invånarnas värdighet och målmedvetenhet. Plötsligt märker jag att en lätt slöja av depression lagt sig över sällskapet. ”Å nej,” tänker jag, ”de tror väl inte att jag försöker trycka ner dem i skorna för att de inte är proletärer. Skulle de känna sig mindervärdiga och marginella bara på grund av en idiotiskt förlegad vänsterretorik (som inte ens är marxistisk). Eller är det bara jag som tolkar känslan utifrån svenska erfarenheter?”
”Och ni studenter, hur mår ni?” frågar jag.
Spänningen släpper. Skratt. De säger att det är lättare för människor som måste kämpa för sin existens att vara målmedvetna. Att de själva är vänsterinriktade förefaller underförstått. Men jag vet för lite om de olika utbildningsalternativen i centrala Chile för att kunna göra en bedömning.
Är Chile som jag föreställt mig? frågar de.
Jag berättar om bryderiet med att välja sånger och min förvåning över att jag kan sjunga vad jag vill. Fast arrangörerna av CHILE CRA kanske också är förvånade? (De instämmer.) Och min glädje och rörelse över att – faktiskt – Violeta Parra är älskad av alla. Lite rädd var jag förut för att komma hit och möta människor som inte visste vem hon var och som pratade om – Madonna…
Men det är dags att sjunga.
”Muchacha” gör succé som vanligt, men gitarren låter apa i ljudanläggningen, så jag ställer mikrofonerna åt sidan, (”teknikern” verkar inte kitslig här) och sjunger in natura. Min röst bär ut fint och kontakten blir som vanligt mer laddad utan den elektriska barriären mellan mig och publiken.
Reaktionerna är här, liksom i La Bandera, mycket olika dem på Miguel León Prado. Inga plötsliga applåder mitt i en rad bara för att jag sjunger Victor Jaras namn eller ”vapen” eller ”dö för folket”. Istället intensiv uppmärksamhet, nyfikenhet, öppenhet. Här sjunger jag ”Je veux vivre en Europe” och känner att de tänder på den. Jag slutar med Mikaels ”Victor Jara”, översatt av Henry Engler, och som extranummer ”Dans på våra gator”.
De ger mig presenter och vi pratar lite men det är dags att skynda till kvällens konsert för de mänskliga rättigheterna på Miguel León Prado. Jag kommer dit oförberedd på en chockartat oförglömlig kväll.
”En folkloristisk ensemble” säger konferenciern neutralt. In kommer nio kvinnor i olika åldrar, främst övre medelåldern, två med gitarr och var och en med ett fotografi på bröstet – ett porträtt av en anhörig som ”försvunnit”, en man, bror, syster, far, eller son.Var och en presenterar sig och sin försvunne. Det är fall från 70-talet – man kan vara säker på att alla är döda.
De sjunger en sång och sedan blir det cueca. Denna folkliga nationaldans har alltid dansats i par, men nu dansar en av kvinnorna ensam, trotsande dem som tagit hennes kära ifrån henne.
Mariela och hennes grupp ”Victor Jaras barn” kommer fram – på scenen i Chile för första gången på femton år (och de flesta i gruppen var inte födda då). Mariela spelar gitarr i kväll med en oefterhärmlig schwung, och ser ut att hålla på att spricka av glädje och stolthet. De dansar cueca, sirilla och rín. Javiera och Ina sjunger ”Uti vår hage” – fyra verser på svenska. Några chilenskor framför mig ler hult åt gringon som torkar tårar med sin jättestora halsduk – (alla hade sagt åt mig att det var fruktansvärt kallt i Chile i juli).
Plötsligt står Carmen Gloria Quintana på scenen.
Publiken står upp och applåderar som galna. Carmen Gloria Quintana är Chiles Fågel Fenix. Vid en demonstration utanför centralstationen i Santiago i juni 1986 slog en miltärpatrull ner henne, hällde bensin över henne, och tände på. När de trodde hon var död, släckte de elden, slängde in henne i bilen, körde ut henne från staden, och slängde av henne och hennes kamrat Rodrigo Rojas, som utsatts för samma behandling. Men Carmen och Rodrigo levde. De vaknade i fasansfulla plågor, och lyckades lifta in till staden, där de togs in på sjukhus. Rodrigo dog efter tre dagar men Carmen överlevde och har nu återvänt till Chile efter omfattande plastikoperationer i Canada. Hon håller ett kort tal. Hon har återvänt för att stanna och kämpa mot diktaturen, som hon lovat vid Rodrigos grav.

Alla som jag möter i Chile talar med förtjusning om varje upplopp. Det finns inget som piggar upp dem så mycket som ett slagsmål med polisen, med eller utan egen medverkan. Monica berättade att ”häromkvällen var det studentkravaller utanför mitt fönster” (hon har perfekt överblick från artonde våningen) ”och det var härligt att se, fast” (tillägger hon en smula bekymrat), ”det var synd att jag fick ont i bihålorna av tårgasen.”
Jag ger henne Kan Jang-tabletter, det brukar hjälpa.
På lördagskvällen stor final för Chile Crea Södra Santiago på Madeco, en fackföreningslokal. Jag tar en taxi dit med en stilig grånad chaufför. När jag hivar in gitarren och uppger adressen, frågar han: ”Ska ni spela där?”
”Ja.”
”Klassisk musik?”
”Nej – jag är sångare, ackompanjerar mig själv.”
”Vad för sånger?”
”Ja…”, (man måste vara försiktig),”…alla möjliga sorter…”
”Folkloristiska sånger?” frågar han. (Vi känner oss båda för.)
”Ja… ja, folkloristiska sånger!” Jag tvekar lite, sedan säger jag:”Jag har arbetat många år med att översätta och sjunga latinamerikanska sånger i mitt land. Framförallt sånger av Violeta Parra.”
”Det är just det som jag gillar!”
En varm kontakt är genast etablerad. Jag berättar hur glad jag är över att alla i Chile älskar Violeta Parra, och att det svenska folket också är mycket imponerade av hennes sånger. Plötsligt en tanke:
”Ni kanske har hört henne sjunga i verkligheten?”
”Visst. Några gånger.”
(Jag överväldigas av historiens vingslag. Som när jag satt under Verdis flygel på La Scalamuseet.)
”Hon var en mycket enkel kvinna.”
”Jag skulle ge tio år av mitt liv för att få se henne sjunga”, säger jag översvallande. ”Jag var bara sexton år när hon dog och då hade jag inte rest så mycket.”
Han frågar vad jag tycker om Chile. Allt som jag säger om människors värme, charm och bildning är sant. Vi konverserar på hög nivå, som med alla jag mött här. Ack, stumma Sverige.
”Ja, det är bättre stämning nu,” säger han. ”Nu när man kan säga vad man vill på gatorna.”
När vi kommer fram saknar jag växelpengar.
”Jamen då kan vi växla därinne. Jag går med en stund, så får jag se hur det är.”
Massor av färgade ljus blinkar på scenen och högtalarna tjuter uppsluppet. Vi använder mikrofonerna ändå, för att inte förolämpa teknikerna.
Cirka en timme efter att vi lämnat lokalen, kommer polisen dit och frågar ut folk: ”Varför pratar ni med utlänningar” etc. Senare får jag veta att samma sak skedde i La Bandera på fredagen.
På söndagen avslutas CHILE CREA på Miguel León Prado. Bakom scenen är det vid det här laget lite hispigt, det har kommit ytterligare nya artister och arrangörerna är trötta – men publiken är lika entusiastisk. Det har kommit bombhot och vi måste sluta på utsatt tid, av säkerhetsskäl.

På måndagen träffar vi Rosa på Nordisk-Chilenska Institutet, de som tillsammans med svenska ambassaden arrangerar vår avskedskonsert tisdag kväll. Den ska äga rum på Parroquía Universitaria, samma lokal där minnesstunden över Olof Palme hållits två och ett halvt år tidigare. Rosa Espinoza Soza är sympatisk, spontan och glad, och har en ganska europeisk air. Institutet har fullt av aktiviteter, kurser i nordiska språk, föredrag, filmvisningar…
”Bara att se en dolumentär om Sverige kan för unga människor här vara en avgörande upplevelse”, säger Rosa. ”Det innebär att vi får se hur en demokrati fungerar. Lagliga demonstrationer på första maj. Riksdagsval.”
Apropå Sveriges flyktingpolitik: ”Visst är det många som far härifrån av ekonomiska skäl numer, snarare än på grund av politisk förföljelse. Men det är inte alltid så lätt att skilja det ena från det andra. Det kan inte vara så trevligt för de svenska myndigheterna att säga till en flykting: ’Vi har konstaterat att ni inte är föremål för politisk förföljelse – ni kan tryggt stanna hemma och svälta ihjäl!’”
Till min förtjusning hittar jag i en antologi en utmärkt översättning av Sonja Åkessons ”Vara vit mans slav”. Jag vill att någon läser den vid konserten, och alla är med på förslaget.

Vi ska, som sagt, ge vår avskedskonsert i en parroquía, en kyrka.
Det finns aspekter av religionen som förvånar.
T ex helgondyrkan av José Carrasco.
Han var en uppskattad vänsterjournalist. 8 september 1986 avrättades han av polisen vid muren utanför kyrkogården Parque del Recuerdo. Befolkningen i kvarteret, fattiga människor, övervägande utan särskild politisk tillhörighet, bevittnade mordet. Utan att veta vem han var, drog de genom brutaliteten i avrättningen den slutsatsen, att den döde var en folkhjälte. Samma dag reste de ett litet altare fyllt med blommor. När de hörde på radion vem den avrättade var, skrev de på en sten: ”Här mördades journalisten José Carrasco”.
Sedan dess dyrkar de honom. Om natten med levande ljus, om dagen med blommor. De ber honom också om hjälp, Pepito, som de kallar honom, med stort och smått, och försäkrar att de blivit bönhörda.

Tisdag kväll. Det är dags för ”svenskarnas avskedskonsert”.
Parroquían är inge lyxlokal precis – lite som en lada – men vacker, och med underbar akustik. Radio Umbrál sköter ljudanläggningen åt oss. Det är iskallt men de 800 i publiken stannar till slutet och vi är alla gripna. Jag slutar med ”Muchacha” som extranummer, med mina sista krafter. Jag börjar få svårt med koncentrationen nu, en trötthet både i huvudet och i mellangärdet, och jag stakar mig på vissa ord, men publiken förlåter givetvis allt. Carlos får rosor för sin sång nästa dag i tidningen Fortín (den som skrivit mest om oss). Hans sånger är sofistikerade, de ger inte den omedelbara lättköpta segern i dessa sammanhang, och jag blir glad över hans framgångar, som började i Valparaíso i torsdags. Han är innerst inne en Valparaísogamäng, det är där han har sina rötter och staden lockar fram hans starkaste utstrålning.

Två dagar kvar. Britt tar en buss till Atacamaöknen.
Inga fler uppträdanden och mellan intervjuer hinner jag se lite mer av Santiago, studentkvarteren Bellavista, förtrollande i sin skönhet, något av gammal fransk atmosfär. Överallt i gathörnen säljs besynnerliga sydamerikanska örter som sägs hjälpa mot allt från förstoppning till lungsot.

Tio sagolika dagar tar slut. Undrar om jag nånsin får uppleva något liknande.

I oktober blir det folkomröstning, det blir tummen ner för militärjuntan. Det blir val. Parlamentarisk demokrati återinförs i Chile. Men det är Milton Freedmans och Chicagoskolans marknadsdiktatur som råder. 1991 återvänder jag till Chile, där den stora besvikelsen råder.

Jag har fått uppleva den vackraste tiden med alla de ljusaste förhoppningarna – tio dagar i juli 1988.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta − sex =