Teresa Carrar hade fyllt fyrti’två, hon var änka med två vuxna barn.
De var söner till henne och Carlos Manuel som blev skjuten på torget i sta’n.
Och att änkan Carrar vet nog mer än hon säger, det viskas ibland här och där
för fast fascisterna mördade Carlos Manuel, fann de aldrig hans båda gevär.

Nu knyts alla nävar till motstånd och strid bland dem som ännu är kvar.
”För att de inte ska vrida tillbaka vår tid, ska vi offra allt som vi har,
för hellre ska blodet i ådrorna mina flyta på vägar och fält
än det flyter i kroppen på en som gav upp och som hälsar diktatorn snällt.”

Det stormar på havet och himlen blir mörk och man ser knappt båtarna mer.
”Kanske glömmer generalerna att vi finns till när så många tigger och ber.
Kanske har de en karta med floder och berg och med städer som tåg kommer till
där man glömt sätta ut en sån obetydlig plats som en fiskarby nära Motríl.”

Hon reste sig sakta och skrattade tyst åt att få en så barnslig idé.
”De får håna mig allt vad de vill här i byn men ni får inte dö alla tre!”
Och fast gevären låg kvar där hon gömt dem en gång bars ett lik in från stranden en kväll.
”Å Maria, de har mördat mitt äldsta barn – det bevisar att jag hade fel!”

Ja, så gick det till när gevären togs fram med fanan hon lindat dem i.
det ena fick José till sist i sin hand, det andra bar Teresa i strid.
Hon sa: ”De svinen tog från mig min sista illusion, det är allt jag har att tacka dem för!
Men ger jag mig nu, då är hoppet förbi för dem som blir kvar när jag dör!”

Teresa Carrar fördes ut klockan fem, det är alltid i gryningen.
Några skott, lite fler än som hade behövts, jag kan höra dem dåna än
men historien tar inte slut med soldaten, en bondson som sköt som en karl.
Varje gång när det gäller ska vi alla ta vid där hon föll, Teresa Carrar.

Jan Hammarlund (1975)

En version av Bertolt Brechts pjäs om Spanska fascistkriget 1936–39.