Besvikelser och nederlag
och skändliga kompromisser till trots
så lever vår längtan, kärleksfull och öm,
och inte själva döden en gång
kan ta ifrån er glöden i era hjärtan,
alla ni som dock försökte bygga en dröm.

Jag var i Christiania igen i går,
en vindpinad prärie med öppna sår,
alla våra drömmar från förflutna år,
sönderslitna själar som har det svårt.
Och dagen därpå vid en sjukhussäng
sa jag: ”Tro paa dit hjerte, min lille dreng,
jeg har sedt dig danse her og der
men kan først nu se hvor stark du er.”
Och det gör mig ont ont ont att se dig liten och rädd
men det gör mig varm och stark
när jag sitter vid din bädd
att känna ditt hjärta slå
– du är modig och stark som få.

I Santiago skrattar männ’skor igen
och till Valparaíso vänder båtar hem.
Carmen Gloria Quintana som blev levande bränd,
Chiles Fågel Fenix, lever än.
Vid Mapochofloden som var full av lik
går studenter och sjunger om politik,
möt mig nere vid peñan som igår,
låt oss jämföra förlorade år,
måtte det bli snart, snart, snart
som vi kan börja bygga igen,
låt oss vårda banden ömt
som vi knöt i landsflykten
för männskor är bräckliga
men drömmar är starka. Min vän…

Jan Hammarlund (1989)

1989 väcktes, efter 16 år av fascism, hoppet om demokrati i Chile, i och med festivalen Chile Crea som jag deltog i. Men vi hade många döda och försvunna att sörja. Samtidigt färgades 80–talet av alla som drabbades av aids – bland annat på Bøssehuset i Köpenhamn.