Stockholms stad är en konstig plats
med parkeringshus och bankpalats.
Träden dör utav koloxid
och allt går på direktiv.
Insup våren i Gamla Stan,
få ett kvävningsanfall vid Stureplan
men offra en slant och dra på ett smil
för dem som håller musiken vid liv.

Gitarrer av guld och diamant,
sockerglasyr och glittergrannt –
då går jag hellre i Högalid
och sjunger till positiv.
Här och där har det blivit tyst
men på Västerlånggatan är det bysst
av folk med flöjter och mandolin
som håller musiken vid liv.

Folk gör såhär lite överallt
i julivarmt som decemberkallt
för att tjäna en slant eller sjunga nånting
som Du tycker har tagg och sting.
Det sägs att vi har yttrandefrihet
men det är väl ingen hemlighet
att bängen trackar och tvålar till
de som håller musiken vid liv.

Om du inte äger en halv miljard
för att köpa reklam och ett skivbolag
men gärna vill sjunga för folk ändå,
då vet jag en plats där du kan stå,
men snuten kan komma och be dig gå
och bängen kan slå dig gul och blå
och isåfall beror det bara på
att du håller musiken vid liv.

När jag lämnar denna jord
vill jag bli begravd utan stora ord,
utan psalmer och sorgetal,
utan valium och hibernal
men det finns en sak som jag vill ska stå
på den gravsten som jag får ändå
så om ni gillade mig så skriv
att jag höll musiken vid liv
och skänk min gitarr och min mandolin
till dem som håller musiken vid liv.

Jan Hammarlund (1980)