Varje gång när planet lyfter eller tåget börjar gå
så blir jag rädd att det är sista gången.
Tänk om ljusen skulle slockna eller hjärtat sluta slå
men värst av allt: Om det blir tyst på sången.
Då tänker jag på dem som aldrig sjungit ens nån gång.
Jag möter dem på gatan fast de sliter dagen lång.
En kväll kan bli ett äventyr fast natten är sig lik.
Jag sjunger. Kanske nån av dem vill höra min musik.
Det finns ett hav av känslor mellan oss och ändå blir
vi främlingar i varandras liv.

För jag har bara hunnit börja säga vad jag minns
och än är mina cirklar inte slutna.
Jag är väl nån sorts luffare, ett blad i glömskans vind –
ett träd som växer med alla grenar brutna.
Då tänker jag på dig som en gång delade min säng
men stelnade av skräck inför ditt möte med dig själv.
Jag undrar om ur brutna grenar livet flyter bort.
Jag borde söka upp dig för livet är så kort
men det skulle ändå va för grymt, det skulle va’ för hårt
att se dig som en främling i mitt liv.

Nu rör sig klockans visare och ljud från gatan hörs.
Snart är det dags att dra till nästa ställe.
Men jag ligger kvar en timme till, försöker ta det lugnt.
Det gäller ju att va’ i form till kvällen.
Då tänker jag på alla dem jag mött nån gång på tåg
som haltar genom livet med hundra öppna sår
och de som reser över hav och super i en hamn
och blicken kanske klarnar en sekund vid glasets rand
och jag tänker att det kanske är ett pris för att va’ fri
att va’ en främling i sitt eget liv.

Och när jag kommer hem igen och huset där vi bor
sluter mig som en vilsen hund i famnen
fastän dörren verkar gisten och vår hall är full av skor
och runtomkring på golvet ligger dammet.
Då tänker jag på dem som stilla andas i sin säng
för som vanligt sover allihop när jag kommer hem.
De ska ju upp i morgon, nu är väckarklockan ställd.
Jag smyger uppför trapprorna och skrattar för mig själv.
Det kanske är för mycket sagt att påstå att vi blivit
främlingar i varandras liv.

I morgon ska jag ringa till en vän och säga hej,
nu är jag hemma här i tio dar.
Fastän almanackan verkar full så vill jag träffa dig.
Hur har du det på lördag? Jo, jag är kvar.
Vi försöker så försiktigt för vi vet hur svårt det är.
Det är väl också själva fan att man ska bli så feg.
Jag har en dröm nånstans längst in, den är nog redan död
om att alla är vi människor och ingen är en ö.
Skratta inte nu – jag önskar bara att vi blir
mer än främlingar i varandras liv.

Jan Hammarlund (1977)

Den här sjöng jag aldrig in men den skildrar rätt bra hur det kändes att bo i ett stort kollektiv i mitten av 1970–talet.