Jan Hammarlund hade kunnat vara en dammig symbol från annan tid. Han har alla lämpliga meriter. Han sjöng på Gärdet, har turnerat i Sydamerika och sjungit in låtar av Victor Jara, Violeta Parra och Silvio Rodriguez. Men Jan Hammarlund är långt ifrån schablonen. Stereotypa vissångare lyssnar på Dylan, älskar kvinnor och ser mörkt på livet. Jan Hammarlund inspireras av Brecht, är bög och utstrålar ljus.
– Har ni kommit för att vara nostalgiska nu? Stackars er, är det första han säger. Jan Hammarlund är en politisk sångare, men de stora frågorna är alltid filtrerade genom hans underfundiga temperament. Och han har följt med sin tid. I ”Balladen om kravallpolis 2243” sjunger han ömsint om en polis under Göteborgskravallerna, texten är skriven av en fängslad demonstrant. Det handlar inte om fundamentalistisk strid, ”Vårt enda hopp är vår kärlek”, sjunger Hammarlund.
Hans egna texter vilar oftast i en djup humanism och en enkel önskan om tolerans, även om ”Gatsten” är en ”spydig låt”. Alla som känner sig lite subversiva ombeds att sjunga med. Det blir hysteriskt roligt när Hammarlund snabbt sufflerar publiken före varje textrad. Den fullsatta lilla konsertsalen sjunger om gatstenens kraft att ta sig genom mediebruset, ”till och med ett käringkast som bara når halvvägs fram”.
Texten kontrasteras av en gammalmodig melodi av Malvina Reynolds. Hammarlunds egna böljande melodier vilar på en rik harmonik.
Gitarrspelet är elegant och tillsammans med hans mjuka vibrato och klara stämma, går tankarna ibland till någon gammal kabaré eller en salig Frälsis-orkester. Hammarlunds tematik ligger dock långt ifrån den som Guds armé brukar behandla.
”Jag vill inte ha miljoner med flis, jag vill inte ha en whisky med is, jag vill ha dig”, sjunger han. Och det är en man han vill ha.
Hammarlund var länge den enda kända homoartisten i vårt land.
”Vad beror det på att det är fult att vara svag? Han är svag för mig och jag är svag för honom. Och det är starkt tycker jag”, sjunger han i ”Mjuka tassar”. Han ber sin mamma att ta de dumma killarna i nackskinnet. I sådana stunder låter det som om Hammarlund sjunger barnvisor, rösten är lika oskuldsfull som Ted Gärdestads. Men trots Hammarlunds mjuka naivitet, känns hans analyser självklara i all sin enkelhet.
I en värld där en smekning är mer obscen än ett knytnävsslag behövs det minst en Jan Hammarlund.

Emil Carlsson, Borås tidning mars 2005