Det finns en stad på vattnet här som jag har gett min själ.
Med kattguld och dödliga vapen är hon allt för mig likväl.
Genom tusen kärlekens möten har jag blivit hennes träl.
Vad bryr hon sig om min trohet? Den tror jag knappt att hon förstår,
hon vilar ju här på vattnet som ständigt förändras och består.

Och vattnet som jämt tar avsked och förblir i hennes famn,
det har strömmar och fjärdar och vikar med dunkla och soliga namn
som berättar om hennes förflutna från hamn till vemodsdrabbad hamn.
Om du säger om vattnet att det flyter mot havet där allting tar slut,
säger jag: Det är där allting börjar precis som det gjort en gång förut.

Det finns en stad på vattnet här med nya öden för var säsong
och en bitter och oförklarlig längtan till svunna gränder och prång
och här i hennes söndersprängda berg så ljuder männskospillrans sång.
Ni vet nog vem jag menar, jag säger inte hennes namn –
men när Saltsjön värms av junisol, då är jag där i hennes famn.

Jan Hammarlund (1989) Duett med Maritza Horn.