Det är dags att börja kvällen, det är dags att sparka loss.
Varför står du här och trampar i kulisserna och tittar skrämt på oss?
Det kan väl aldrig vara livet som haffat dig och håller dig i nacken?
Du som brukar va’ så tuff, det här är inte rätt sekund att dra ur jacken.
Men vi är alla människor och det är klart att man har rätt att vara svag – okej –
att det skulle ta så många år innan du begrep att det också gäller dig…

Vem som helst kan väl få spader när det är dags att stämpla in.
Ska man hinna med ackorden får man inte ha nåt vemod i sitt sinn’.
Och vi är många som kan tycka att timmarna på skiftet är för långa
när man tänker på nåt fint som man nån gång i sin ungdom ville fånga…
Och man undrar ganska ofta om man gör nån männska glad med vad man gör…
Det är inte bara du som undrar vad du går omkring och sliter för.

Vad vi hade stora drömmar – ja, det känns som häromda’n
men om nånting har förändrats är det inte till det bättre, tamejfan!
Det skulle väl isåfall va att man inte har så stora illusioner,
för nu står de runtomkring och pekar på oss med atomålderns kanoner.
Ändå drömmer du som en dåre om en kärlek som är större än passioner
som du inte verkar få, är det därför du har tappat dina toner?
Är det därför som du står så tyst och tycker det är svårt att brista ut i sång?
För när hjärtat inte sjunger kanske kvällen känns minst tre gånger så lång.

Det är dags att börja kvällen. Det är dags att sparka loss.
Varför står jag här och trampar i kulisserna med själen full av frost?
Det kan väl aldrig vara livet som har haffat mig och håller mig i nacken?
Jag som brukar va’ så tuff – det här är inte rätt sekund att dra ur jacken.
Men vi är alla människor och det är klart att man har rätt att vara svag – okej –
att det skulle ta så många år innan jag begrep att det också gäller – mig…

Jan Hammarlund (1981)