Kvinnor som drömmer om universitet.
Ingen på gatorna får veta vem de är.
De måste leva sitt liv i hemlighet
– ska vi tala om vad heder är?
Kvinnor som aldrig får känna vind och sol –
blånader och sår under en fotsid kjol,
frihetskamp som ändas med ett skott från en pistol
– ska vi tala om vad heder är?
”Mellan mig och världen där restes en mur
men fågelns hjärta tynar om man sätter den i bur.
Den måste få sin frihet som alla vilda djur
på de gröna gröna stränderna i Norden.”

Kvinnor vars begåvning och kraft har förötts.
Systrar i kampen som aldrig har mötts.
Kvinnor som väntar på att stenas till döds
– låt dem tala om vad heder är!
Kvinnor som får godta en förkrympt existens,
kvinnor som tänjer och tänjer på en gräns.
Kvinnor som genskjuts och levande bränns
– låt dem tala om vad heder är!
”Moder min moder, dina vingar bröts ju av.
Du kunde inte resa dig och vittna för ditt barn.
Du får en namnlös ångest i alla dina dar
och mitt vilsna rop i alla dina drömmar.”

Kvinnor som nästan inte ser vart de går –
kvinnor som längtar dit de aldrig nånsin når.
Kvinnor som sjunger fastän de inte får
– låt dem tala om vad heder är!
Månghövdade rådslag runt gemensamma bord,
män som blir hjältar genom kallblodiga mord.
Kraftlösa politiker som bara rabblar ord
– ska de tala om vad heder är?
”Käraste syster, ditt vittnesmål var sant.
Du och ingen annan var min vän och bundsförvant
för min längtans skull gav jag min hemortsrätt i pant
på de gröna gröna stränderna i Norden.”

Kvinnor som förråder sig själva varje dag,
fostrar sina söner till moraliska vrak
vågar inte vittna av skräck för hugg och slag
– Låt dem tala om vad heder är.
”Jag dog som en medborgare, inte som en slav.
10 000 vita nejlikor var kistan smyckad av,
sex barhuvade kvinnor bar mig sakta till min grav
vid sidan av honom som jag valt.
Vänner och fränder, slå följe kring min bår.
Besök mig till allhelgona och lämna mig ett spår.
Lämna mig ett minne av den jag var igår
på de gröna gröna stränderna i Norden.”

Jan Hammarlund (2005)

Självklart är hedersmord en del av det universella kvinnoförtrycket (fastän också exempelvis homosexuella pojkar ibland faller offer) – men hedersvåldet har sina speciella inslag. Det är inte en ensam gärningsman som utövar det, utan det är ofta en hel familj som kallblodigt planerar mordet, utser gärningsman och sedan behandlar honom som en hjälte. Fadime Sahindal mördades av sin far 21 januari 2002. Hon begravdes på Gamla Kyrkogården i Uppsala, bredvid sin pojkvän Patrik som dött några år tidigare i en bilolycka. Enligt traditionen skulle de manliga familjemedlemmarna bära kistan ut till graven men efter gudstjänsten reste sig plötsligt sex kvinnor – barhuvade – och lyfte kistan i stället. Precis som i fallet Pela Atroshi var det ingen i familjen som ville, eller vågade, vittna mot mördaren – utom hennes lillasyster.