Jag slängde en slant åt Nadja där hon stod med sin violin.
Hon spela så fint i tågbullret och jag kunde ju melodin.
Den kom från en gammal vän till mig som det hade gått illa för.
Han hade ingenstans att bo som andra har när de dör.

Dagens tabloidpress kunde gjort sig ett häftigt scoop
på hans tvivelaktiga kompisar men nog hade de kul ihop
fast Frasse han fick syffe han, vem vet, vem vet av vem,
och inte blev saken bättre av att han saknade ett hem.

Varenda en i gänget trodde sig själv om att va’ poet
och Frasse tonsatte snällt poem av skiftande kvalitet
och lyfte dem till en ny nivå med Apollos assistans
men att få en lön att leva på hade han ingen chans,

så han gick i nötta kläder och i sönderslitna skor.
Han var väldigt kort och lite tjock och saknade glamour,
och sinne för affärer var det sista han besatt
och så småningom begrep man ju hur illa det var fatt

när han ringde på hos brorsan sin och sa: ”Jag tror jag dör,
om du inte kan låna mig en säng vet jag inte vad jag gör.
Jag måste nog få lägga mig ner och ta lite medicin
och så måste jag bli färdig med den här åttonde symfonin!”

Som jag hade sökt efter Kettenbrückengasse så var jag trött.
Jag satte mig ner och grät en skvätt i rummet där Frasse dött.
Sen nynnade jag på Litanei och Ständchen en liten stund
och kände mig ganska trygg och lugn och till och med sov en blund.

Nu ratar jag allt som oftast allt som händer här i sta’n
– jag hör på hans sonater halva natten och hela da’n.
Hälften av mina STIM-pengar skulle Frasse gärna få
så han fick köpa ett eget piano att spela sina låtar på.

Nu tjänar de miljarder på hans himmelska musik.
Turismen är för staden Wien en lönande trafik.
Konserthus och teatrar ger centralkvarteren glans,
det la de en massa pengar på men ingenting fanns åt Franz.

Jan Hammarlund (2006)

Franz Schubert (1797–1828) skrev en del av världens vackraste musik, men hade aldrig ett eget piano – och aldrig ett eget hem.