Hade ändå ingenting att göra.
Hade varken lön eller lägenhet.
Kunde inte längre gå och stämpla
– min period var slut så vitt jag vet.
Jag försökte kväva alla tvivel
när vi satt och vänta på vårt plan.
Jag fick med mig tårar och besvärjelser
när jag reste ner till Afghanistan.

Inget vet hur länge det kan vara.
Ingen vet hur många de kan bli.
Arbetslösa glin blir talibaner.
De behöver jobb precis som vi.
Vi har svårt att urskilja civila.
Vi har svårt att se vem som är vem.
Många av dem tror att vi är jänkare
som skjuter först och frågar sen.

Där deras vägar har minerats
kan allt ta slut i en krevad
så vi trampar sönder deras åkrar
och bjuder barnen på choklad.
De har sett sovjetiska arméer,
NATO– och USA–förband.
De har blivit dödade i tusental,
de vill inte se oss mer i sitt land.

Jag vet att morfar drog till Spanien
när han gått ett halvår arbetslös
men han stred ju på den rätta sidan
fast han både hungrade och frös.
Jag har både mat och varma kläder
men jag vet inte varför jag är här.
Kanske handlar allt om gas och olja,
kanske är jag bara – en soldenär.

Om man vill lyckas sälja vapen
får man skapa marknader för dem.
och att våldet bara eskalerar,
kan du va’ övertygad om.
Kanske kan jag tiga med vad som hände.
Kanske kan jag glömma vad jag såg
men känslan av att sikta på en människa
den lär jag alltid komma ihåg.

Jag hade ingenting att göra,
hade varken lön eller lägenhet.
Jag vill ha ett jobb som gör nån nytta
för vår gamla trasiga planet.
Varför ska vi slåss med talibaner
när vi gör affärer med Iran?
Jag har många obekväma frågor
när jag kommer hem från Afghanistan –
om jag kommer hem från Afghanistan…

Jan Hammarlund (2009)

Hög ungdomsarbetslöshet och en krigsmakt med smarta propagandamanér och värvningsmetoder.