Jag tänker på dig ibland fast du aldrig va’ som jag.
Du var ett vilset djur i rustning i en familj med åtta barn.
Farsan söp och knulla runt, en satans patriark.
Eran mamma var ett helgon, ganska knäckt men ändå stark.
Jag såg på på avstånd, våga sällan mer,
syrran var tuffare än jag, for vägarna runt med er.
Alla ord vi använde, jag kan minnas dem ännu,
ord som ändå aldrig räckte fast vi slet med dem som djur.

Och jag vet, vi måste ha lämnat dig
nånstans för länge sen
innan hjulen börja rulla,
innan vägarna blev hala,
innan ljuset blev bränt.

Sen möttes vi en midsommar på en festplats i Öregrund,
fel plats, fel tid, fel tillfälle – men du stod hos mig en stund –
Jag kunde inte svara när du sa du gilla mig
och brudarna från Dalarna för deras dialekt.
Förlamad i min egen sorg så såg jag hur du grät
och slogs med hela världen och spydde mot ett träd.
Jag trodde i min enfald att du var starkare än jag
och sprit och spyor flöt omkring och sommarnatt blev dag

och jag visste redan där jag stod
att jag lämnat dig igen
innan hjulen börja’ rulla,
innan vägarna blev hala,
innan ljuset blev bränt.

Min älskade är aska, hans rop är regn och vind,
hans hand är torra tårar som bränner på min kind.
Vi lämnar dem vi älskar, vi vågar inte mer,
man glömmer hur det kändes och går sin egen väg.
Allt är långt långt borta och smärtan täckt av år
och över allting som jag minns har det lagt sig nya sår
men från mitt fönster i mig själv så skymtar jag en väg
där du kunde gått om du levt idag och jag kan höra dina steg.

Och jag vet – vi måste ha lämnat dig
nånstans för länge sen
innan hjulen börja’ rulla,
innan vägarna blev hala,
innan ljuset blev bränt.

Jan Hammarlund (1979)

Vi var omkring tolv år och Tommy var den första som viskade i mitt öra vad ”bög” var för något…