Jag kunde varit rallare. Min farfar han var stins –
och jag, jag följer rälsen vartsomhelst där männ’skor finns,
jag bara följer min gamla dammiga järnvägsräls.

Jag har dragit hela landet runt i glädje och i sorg
från stormarna i söder till solskenet i norr,
jag bara följer min gamla dammiga järnvägsräls.

Sångerna har vingar, de flyger som de vill
men människan hör jorden till.
De som röjde vägarna och reste stad vid stad,
de visste vad de gjorde för här kommer jag…

Stövlarna är slitna av vind och snö och regn
men får jag bara vila i din famn, i din säng
kanske jag till och med glömmer min gamla järnvägsräls.

Möt mig vid stationen, jag kommer klockan två,
eller vänta på mig där du är, jag hittar nog ändå,
jag bara följer järnvägsrälsen hela vägen till dig…

Här ligger hela landet och öppnar sig för oss.
På hennes fina ådror, där biter ingen rost,
hon behåller sin gamla dammiga järnvägsräls.

Jan Hammarlund (1981)

Min farfar var faktiskt stins!