Jag hatar patriarkatet, ska säga er varför.
Det krossar kraft och kärlek och gör att män’skor dör.
Det kväver allt som lever hos dem som inget vet
och pressar känslan ner, ner, ner till död likgiltighet.

Det kostar kvinnor livet idag liksom i går.
Prelater sanktionerar allt och läser Fader vår,
där kvinnan blir en handelsvara, medbrottsling och slav,
bevakad som en fånge från sin vagga till sin grav.

Och ni som sitter tysta och låter detta ske,
förbannat är vart steg ni tar för att ni inget vet,
och särskilt ni som själva har munnen full av jord
och ändå tror på härskarna som stjäl ifrån ert bord.

Ja, ni som själva trampas ner och står vid en maskin
och tillverkar de vapen som kan döda mänskligt liv
och inte orkar fråga mot vem gevären vänds
och aldrig skådar upp mot skyn där nya stjärnor tänds.

Ja ni som själva tuggar sten och offrar allt ert liv
och sätter er på alla som är svagare än ni,
på kvinnor, barn och bögar som begått ett enda brott:
Att födas utan vapen eller vilja slippa slåss.

Jag hatar patriarkatet för det har stympat mig
och aldrig lärt mig tala som jämlike till dig
och mina bästa vänner har det till hälften kvävt
så att de är som döva för allt de aldrig levt.

Jan Hammarlund (1975)