Vi tog färjan till Travemünde i en sommarnatt som var blå,
fyra vanliga svenska turister i en gammal sliten Renault.
Vi skulle till olika ställen och vi kände knappt varann
men för att spara bensin och pengar kunde sällskapet nog gå an.
Vi vände och vred på vår karta för att hitta en praktisk väg
till Nice via Hamburg och Bryssel och helst också över Genève.
Vi var alla ganska beresta och kom med en mängd förslag
på nya och spännande platser där man gott kunde stanna en dag.

Jag vill leva i Europa. Jag vill älska och sjunga här.
Jag vill skratta och gråta och dansa, jag är yr och förlorad och kär
när jag tänker på hela Europa och på oss som hör hemma här.

Långt ute på Tysklands hedar blev vi hejdade av en transport,
en konvoj av NATO–raketer, på väg mot okänd ort.
Deras tyngd fick marken att skälva där vi satt i vår bil och såg på.
”Där är döden”, sa Lena från Småland, ”den är avlång och silvergrå.”
När de äntligen rev den där muren var gatorna fulla av fest,
Ändå fortsätter terrorn regera med vapen i öst som i väst.
Det är köpmän och militärer som predikar om frihet nu
men om rättvisa talar de aldrig fastän den kampen aldrig tar slut.

”Jag blev kär i en kille från Grekland”, sa Peter, ”en sommar på Ven;
men nu lär han ha flyttat till München för det fanns inga jobb i Aten.”
”Jag minns förrförra julen i London,” sa Lena, ”där har jag en vän.
Han jobba på British Museum men blev skickad till Irland se’n.”
”Där katarerna levde”, sa Anders, ”i Bézu, Carcassonne och Albi,
hörs visst fortfarande deras röster i de berg där man tog deras liv…”
I Leningrads månsken en vinter tog vi hand om en herrelös hund.
Med en blick full av hopp och förväntan stal han mitt hjärta på en sekund…

Vi stannade bilen i tullen. Vi såg vilsna männskor på flykt,
en kvinna som bar på en koffert och en halvvuxen pojk som betryckt
med ett flickebarn slutet i famnen tycktes vädja till vår sympati
medan tulltjänstemännen generat gav oss order att köra förbi.
De som gläds åt brödet och vinet högt i bergen där tiden stått still,
de finns kvar som sorgsna legender som ingen vill lyssna till.
Nu när allting skakas i grunden finns inga reträtter kvar
och tiden blir mer och mer dyrbar för det stycke jord som vi har.

Text: Tomas Blom & Jan Hammarlund (1981 & 1991), musik Jan Hammarlund

1981 kom jag på titeln och melodin och tänkte: ”Det här blir en stark sång!” Författaren och musikern Tomas Blom, en fullfjädrad berättare, hjälpte mig med större delen av verserna. Jag sjöng in den på Järnvägsräls. Fem år senare ville Arja Saijonmaa sjunga den men bad om att få sången förkortad (vilket jag gick med på) och avpolitiserad (vilket jag vägrade) – hon hade sikte på Svensktoppen. Några år senare skulle jag till Chile och sjunga och fick kontakt med en superbegåvad rimsnidare vid namn Hernán Azócar och vi översatte flera av mina sånger till spanska. Det blev en helt ny berättelse, det hade ju som sagt gått några år, och jag tyckte att den spanska versionen var så bra att jag översatte den till svenska och sjöng in låten igen på min samlings–CD, så då blev den som ovan.