Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola i Jerusalem.

Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl männ’skor ungefär som vi
med sin glädje, sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
vimmelkantiga av helighet irrar de kring i en mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus
människor begravda under rivna hus
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.

Vi har lärt oss kalla den Jerusalem.
Många andra benämner den Al Quds (*1) –
alla de förföljda och förtrampade
dem som mänskliga sköldar (*2) sover hos –
alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar
är reliker av berusad poesi –
själva månen liknar en feberfantasi över Jerusalem.

Ashkenazim (*3) som låtsas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmar om ett jämlikt liv i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbiner och en arg chassid (*4)
skriker och grälar om sabbatsfrid
ilskna över prideparaden som drar
förbi på gatan strax bredvid.

Vår kärlek syftar inte alls till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam
olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham –
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring (*5) i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon (*6) full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim (*4)
och du och jag förväntas bli fäder,
jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter patriark
som vill avla arvingar och erövra mark
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar
eller Förbundets Ark.

Jorden är en nyckfull plats att leva på
och vi hamnar lite här och där.
Inget blut und boten med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär
– det är inte gudar och profeter som styr
utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med nyckfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör –
en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för…

Men du har smugglat kärleken med hem till mig
och nu lämnar den mig ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss
men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar på dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två i Jerusalem.

Jan Hammarlund (2005)

Staden är huvudpersonen i sången – men i centrum för den står två unga män, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim. Deras kärlek utgör kontrasten mot stadens långa historia om hat, våld och hämnd.
*1: Muslimernas namn på Jerusalem.
*2: Anhängare av den internationella solidaritetsrörelsen som reser till Israel/Palestina för att skydda palestinierna mot övergrepp.
*3: Judar med rötter i Europa, undantagandes Spanien och den iberiska halvön, då kallar man sig sefardim, liksom om man är arabisk jude.
*4: Stränga judiskt religiösa inriktningar.
*5: På romartiden låg Venus tempel där Al–Aksamoskén nu ligger.
*6: Den centrala gatan i gamla Jerusalem, byggd av romarna.