Det är morgon i Ramallah, barnen leker – jalla jalla!
Plötsligt hörs en matte kalla: Jessie! Jessie!
Stor och vit med päls som glänser, svansen lång och nosen våt,
vänligheten utan gränser – Jessie, Jessie, Jessie från Psagot.

Jessie hade oftast längsel, tröttnade på höga stängsel,
för Psagot var som ett fängsel, tyckte Jessie.
Husse läste Moseboken, ilskna rop och klagolåt
gjorde voven moloken, Jessie, Jessie, Jessie från Psagot.

Jessie rymde oväntat från sitt valpdomshem.
Grindarna stod öppna och hon la på en rem.
Passa på och sprang som vinden med en obeskrivlig fart,
slicka en arab på kinden snart.

Inte särskilt väldresserad, ganska sekulariserad,
palestinierallierad numer, Jessie.
Trots bomber och schaktmaskiner, krypskyttar i lömskt försåt,
klarar sig när kulor viner, det gör Jessie…

De förebar en skyddsmur och gick fram med schaktmaskin.
Först tog de Ramallah, sen Nablus och Jenin.
Jessie springer efter bollar, ligger annars mest och kollar,
ser på all misär de vållar med sin gud och sina dollar.

Skäller när hon ser soldater, aktar sig för handgranater,
letar efter lekkamrater, Jessie, Jessie,
löpningstid och solen gassar, Jessie längtar, drömsk och kåt,
efter ljudet av små tassar, Jessie…

Stenlejonen vid Manara, fyra stycken, skåda bara
den som vaktar dem från fara, Jessie…
Nån har skjutit svansen av dem, ingenting att göra åt
men vilken kompis chansen gav dem, Jessie…
Stenlejonen ifrån Kina i sin väderbitna ståt vakar över Palestina,
de och Jessie, Jessie från Psagot.

Jan Hammarlund (2005)

(Källor: Palestina Nu och International Herald Tribune)