Du somna i min famn, jag hörde klockor.
De ringer sällan nuförtiden ju.
Sen drömde jag om alla som jag älskat.
På morgon när jag vakna fanns där bara du.
Farväl, du vackra och ljuva dröm i gryningsljuset
som kommer tidigt när det blir vår.
Vi låter avskedet vänta tills våren är här.

Vi hade känt varandra ganska länge.
Gick flera år i cirklar kring varann.
Men cirklarna var strålarna kring stjärnor
och rymden full av ljus som gjorde natten varm.
Nu skördar jag min längtan
på annat sätt än vad jag trodde.
Glaset brister men den sköra isen bär.
Den bär oss över djupen tills sommar’n är här.

Jag vet att jag ska gråta bittra tårar
och genom tiden möter jag mig själv
för räknade är alla våra morgnar
och snart finns inget kvar av vad som hänt i kväll.
För mig finns vägen mot nya mål när du är borta
men ingen av oss vet ännu när.
Du är ju kvar så jag vill dröja tills hösten är här.

Och klockorna hörs när jag sover ensam.
De ringer när jag drömmer om en sång
och sångerna gör ont. Nu kan det sägas:
Fast vuxen är jag samma barn jag var en gång,
och du fick mig att se det
och lite grann med dina ögon.
Du somnar nära mig och jag stannar där.
Jag stannar vid din sida tills vintern är här.

Jan Hammarlund (1989)

Personligen klarade jag mig undan aidspandemin. Men det är tungt att älska någon som är dödsdömd. En av världens mest älskade operor, Bohéme, handlar om det och jag lånade ett litet melodiskt tema ur den. Tack för stödet, Giacomo Puccini!