Hej cirkus, här är jag med mitt brustna hjärta igen
och ett nytt totalt fiasko ur mitt liv.
Från en vanlig kärnfamilj till galenskap i ensamhet
och i många turer femton spruckna kollektiv.
Lappa laga glömma drömma – njuta av att vara fri.
Männskor är ett jäkla släkte, kräver tid och energi…

Ja, jag har haft problem men inte bara med dem som är närmast.
Jag är rädd för allt som jag inte är van vid sen förut.
Det ska fan va revolutionär och sträva efter att ena en värld
när alla är taskiga mot dem som inte är som de.
Människor är olika, smärtsamt skilda från varann,
ändå kan man ta och känna igen ögon, läppar, tankar, hand…
Hade du glömt bort hur det kändes?
Här går man och torkar ut bland småsten –
plötsligt ser man: Är det tårar? – Som en annan springfontän…

Långa samtal och tysta timmar och nån som stänger dörrn mot natten därute
och vi med jorden på en karta i mitt knä.
Jag behöver långa långa lågor och skuggor i ditt ansikte
för att förklara läget, för att nå vår enighet.
Djupt i jorden vilar sinnet som kan se och fatta allt,
väga värmen i ditt hjärta mot kylan i ett flyktingläger i Libanon.
En ensam kvinnas långa resa mot en ny och nattsvart kamp (*1)
från ett verk som var fullbordat till min egen slitna kramp…
Den som gick i tvivlets skola ser med nyfödd syn på allt,
tunga tvivel, lätta längtan, lär mig livets tusenfald.
Fångens kedjor, sår och ångest. Vaktens stumma självförakt.
Drömmaren som såg fabriken och tog tillbaka allt han sagt.
Långa liv där allt blev halvdant utan nån som hör och ser
allt och väger och försonar. Skott som small i ensamhet… (*2)

Sverige öppnade dörren för några flyktingar från tredje världen
och i fabrikerna börjar det sakta pyra igen.
Landet som de kom till var ett annat än det de kanske lämnar en gång –
nakna ligger bergen och floden flyter snabbare.
Jag talar inte om hjältemod och plikt och moraliskt hat
men om deras kärlek till jorden som höll dem kvar på en barrikad.
Decennier och sekler kan dra förbi och kupper och revolutioner
men aldrig tystnar i Sverige helt charangons virvlar och toner.
Flyg i min famn, paloma herida, stanna ett år och sjung vid min sida
motståndets sånger och vilda längtan
när jag stannar för att ändra på landet jag älskar…

Jan Hammarlund (1975)

*1: Sylvia Pankhurst
*2: Violeta Parra