Det svängde om livet i Lunde då
trots hunger och arbetslöshet
när Kalle var trummis i Kramfors Jazz
och jag gick in på trumpet.
Från jobbet på brädgår’n i Dynäs och ut –
det var dans nästan varje kväll.
Det var sol, det var vind, det var Ådalens ljus –
jag var Ungkommunist och rebell.
Det var sol, det var vind, det var Ådalens ljus –
jag var Ungkommunist och rebell.

Ett pärlband av lampor från såghus
och kaj lyste upp hela Svanösundets strand
och från fartyg på älven från världens sju hav
gick alla slags människor i land.
Vår arbetslöshetsförening fick
nya medlemmar fler och fler
och på pappersfabriken i Marma var styrkan
i strejk se’n ett halvår och mer
och vi gick längs med älven i vårvinterns vind
med musik och standar och banér.

Men Surtaxkommittén sände svartfötter
hit med båt via Härnösand.
Och landsfogden hälsa dem välkomna upp.
Beväpnade steg de i land.
Polisen gick undan och tittade bort –
förklara det den som kan!
I lackskor drog de till Sandvikens hamn –
en samvetslös strejkbrytarkår.
Vi skrämde dem väl lite men de klängde sig kvar
med tredubbla löner mot vår.

Versteegh hade stöd i regeringskansli’t
genom Kreugers bestuckna bulvan,
genom Ekman som var med på
att soldater skulle hit
enligt SAF-koryféernas plan.
Mer än 60 man, ett dussin befäl
och till det mest ett skolkompani.
Kanske kunde vi avväpnat grabbarna lätt –
de var ju mest såna som vi.

Men vi räknade aldrig på allvar med eld,
vi gick ju där till musik
och att skotten var skarpa
begrep vi som först när vi nåddes
av skräckslagna skrik.
Och där står jag med trumpeten i hand
bland kamrater som faller och dör,
en enda vettig lärdom har jag fått från armén –
och det är att blåsa eld upphör!

Det var Erik och Evert och Viktor
som föll i det eviga mörkrets minut.
Och Sture, matrosen från Västervik –
med livet rann blodet ut,
och Eira som blev träffad i trädgårn bredvid,
hon bars in i skräddarens hus,
och dog medan Ådalen fortsatte stråla
i försommarns skimrande ljus.

Och marken var fuktig och mörk av blod
och luften var tunn och klar.
Vi sjöng ”Upp till kamp emot kvalen”
förstämt fast rösterna knappt nog bar.
Så skura man trappor och trösklar och golv
och lät trasorna torka på bron.
Men det blev generalstrejk i tolv hela da’r –
där kom den, vår revolution,
och ordningen upprätthölls utan problem
i en arbetarstyrd region.

Armén var en bricka i magnaternas spel –
fem mord provocera’ de fram
som för arbetsgivarföreningens del
är en evig och blodig skam.
Våra döda kamrater till nästa val
blev mördarregeringens fall
men livet i Lunde blev aldrig sig likt
och vintern blev mörk och kall.

Jan Hammarlund (2006)

Om skotten i Ådalen 1931 – Surtaxkommittén hade grundats av Svenska Arbetsgivareföreningen och hade till uppgift att värva strejkbrytare. Versteegh var en av industrimagnaterna på orten och ägde den strejkande pappersfabriken och Ekman var borgerlig statsminister – han fick avgå före nästa val då det framkom att han tagit emot mutor av Ivar Kreuger. Den som berättar är Tore Andersson, senare Alespång.