Man kan gärna ljuga litegrann om det bara är på skoj ibland,
man kan ljuga för att nån stackars typ ska slippa mera stryk.
Man kan ljuga för att bättra på en historia som alla skrattar åt
men när de ljuger om sånt som liv och död så får jag lust att spy.

Jag behöver ingen Cadillac, inget barskåp, tack, och ingen frack,
och ingen dyr och sällsynt grej behöver du ge till mig.
Du behöver inte lova nåt om att stanna här i vått och torrt,
nej, det enda jag vill ha av dig är att du inte ljuger för mig.

Folk ljuger om vad de ser och hör och de ljuger om vad de själva gör
och de ljuger om vad de ljuger för och med vem de går i säng.
Men om vi också ljuger oss blå så är våra lögner väldigt små
om man jämför med dem som sitter på hela vårat stora gäng.

De sitter bra och de sitter skönt, att förhandla med dem är knappast lönt,
en större framgång har mången rönt när han rest sig för att gå.
Men om vi försöker komma loss så säger de att vi har börjat slåss
och så ropar de på polis förstås, det kan du lita på.

En otroligt godtrogen typ är jag, den mest lättlurade killen i sta’n
och ända sen jag var litet barn har jag haft svårt att förstå.
Men jag har vart runt och sett mig kring och om jag har lärt mig någonting
så är det att de som ljuger, de tar i så det förslår.

De ljuger om vem som sliter hårt, de ljuger om vem som tjänar på’t,
de ljuger när de säger att vi sitter i samma båt.
Men det här mellan oss är en annan grej för vi är väl kompisar, så säg,
och det enda jag vill ha av dig är att du inte ljuger för mig.

Jan Hammarlund (1980)

Vers 4 är lite uppdaterad.