Jag reser min väg, min älskade vän,
när sommar’n går över i höst.
Jag håller lika mycket av dig nu som nånsin förr
men rastlösheten ropar i mitt bröst.
Du är vacker som en saga, du är skön som en dröm
och min stolthet är hel och konkret.
Jag har hållit dig i famnen flera nätter än en
och ingenting har skett i hemlighet.
Om jag bara kunde stanna skulle bergen bli till guld
och bäckarna förvandlade till vin
men det händer bara nästan för jag blir aldrig fri
där jag letar efter nästa melodi.

Jag kan inte leva på tankar och ord, analyser och klara besked.
Jag har strängar på gitarren, jag har sånger i min mun
men jag vet att man behöver lite mer
för den kalla nordanvinden låser in mig i mig själv
och snön gör det långt från hus till hus
och när isen fryser till kan man behöva lite eld
och i natten kan jag höra blodets brus.
Lite klockor och klang, lite gråt på min arm,
lite regn på ett törstande träd –
så lägg dig ner igen så länge natten är kvar
innan du och jag ska bort på varsin väg.

När vinden blåser mig från Göteborg till Fredrikshamn
och regn och hagel fyller mina skor
så är det ändå nånting som förändrats i mitt liv
fast jag är den jag är i regn och vind och sol
för medan hela landet faller sönder mer och mer
och jag gör med de andra vad jag kan
för att vi allihop ska resa oss så är jag också stolt
att jag har delat några nätter med en man.
Och tåget går mot södern och himlen byter färg
och de städer som jag sovit i blir fler
men jag vet vad jag behöver och jag står för vem jag är
och jag är ingen slav åt vinden mer.

Jag reser min väg min älskade vän
och blir borta hur länge som helst.
Jag ska tömma en flaska av det rödaste vin
och sjunga en sång om oss i kväll.
Om du tänker på mig i Kalifornien nån gång
när vinden blåser från nordost
så skicka mig bara en hälsning med ett moln
där det glider över hav från kust till kust.
För vår kärlek är som solen, den finns överallt
och den tillhör var och en som kan förstå.
Vi är bara två av många fast jag glömmer det ibland
och vi är många många fler än bara två.

Jan Hammarlund (1977)

Rick kom direkt från Gayrörelsen i San Francisco – jag föll för honom. Och så var det Danmarksturnéerna…