Dåliga nyheter kom till min bädd och jag måste stå upp från min vila.
En av de många jag kallar min vän skulle falla för hycklarnas bila.
Han kom utan handlingar och dokument en natt i ett piskande regn
med drömmen om skydd undan hot och tortyr och en ostörd natt i en säng.

För sent, för sent, grät jag tyst för mig själv där jag halka och sprang över isen.
Jag skulle ha tagit mitt ansvar i tid och gömt honom undan polisen.
Nu är han prisgiven åt hycklande kräk som sålt sina samveten billigt
och åt omätligt cyniska liknöjda svin som höjer ett bödelssvärd villigt.

Vi som vill försvara hans rätt till sitt liv, vi ringer varann genom natten.
Vi vrider och vänder på skrivna beslut, motiveringar tunna som vatten.
Där står att man inhämtat information från legationerna i hans land
och så låtsas man godtrogna och anförtror hans öde åt ett mördarband.

Han sa: Det börja så smygande stilla att ingen begrep vad som hände.
Nog talades det om polisstat nån gång, maktmissbruk och annat elände.
Och grundlagen sattes åt sidan ibland och folk trodde på snutarnas ord,
till och med när de skyddade dem som förövat seklets politiska mord.

Vi möttes vid flygplatsen kvart över fem och hälsade tyst på varandra
med vanmakten ristad i dödströtta drag och bara oss själva att klandra.
Vi tala om Daniel och allt som han gjort för oss för åratal se’n
den gången vi själva var tvungna att fly från vårt land, våra vänner, vårt hem.

Sen gick det så fort, en polisbil som kom och vår kedja var helt plötsligt bruten.
Maria blev påkörd och svimmade av och dog på väg till akuten.
Vi såg där vi stod hur han fördes ombord på ett plan med blågula färger.
Vi kan bara hoppas att allting går väl när han landar vid midnatt i Sverige.

Jan Hammarlund (1989)