Mina händer har hållit i gitarren.
De har burit bagage längs järnvägsräls.
De har vinkat farväl från tågkupéer,
köpt biljetter som fört mig till nya ställen varje kväll.
De har aldrig krossats i maskiner,
de har aldrig hållit i gevär.
De har aldrig slitit i fabriker,
de har lockat fram musiken, smekt den som jag haft kär.
De har kluvit Medelhavets vågor, plockat apelsiner i Toló,
mina händer har hållit mjukt i dina
under stjärnhimlen i Afrika i vinternattens ro.

Om de nån gång skulle vara knäppta
har det inget samband med nån bön.
Lite kan de göra för att hjälpa men ska hellre
än att tigga slåss för rosor och för bröd.
Mina händer har fallit tungt i vanmakt.
Om jag trodde på kristna kyrkans gud
skulle de ha höjts mot honom knutna,
förbannande hans härsklystnad och kärlekslösa bud.
Men det är inte hans fel, stackars krake.
Det är lismande män i biskopsdräkt
som har händerna fulla av stiletter fast de döljer dem
så skenheligt i sammetskappans veck.

Mona sånger är mina bästa vänner.
De kan aldrig försvinna eller dö.
Jag vill va som en trädgård full av örter
som lindrar alla plågor och som aldrig täcks av snö.
Hela det förflutna finns inom mig.
Jag bär med mig alla som jag känt.
Sorgen kan jag bära och kärleken
till alla jag ska möta, allt som ännu inte hänt.
Framtiden är full av mörka blindskär
och den är ett ändlöst äventyr.
Framtiden finns här i mina händer
och nyckeln till en ny värld där kärleken styr.

Jan Hammarlund (1987)