Mitt land är fullt av vagabonder.
En del har kommit nyss från fjärran länder,
en del som barn av statartidens flyttlass
från Sörmlands skogar eller Hanöbuktens stränder.
Mitt land är det som än har mod att trotsa
dem som själviskt vill stänga våra gränser.
Mitt land har kunskapstörstens vilda längtan
att lära känna jordens alla existenser.

Och få har vandrat såsom vi har vandrat
igenom hela nittonhundratalet
från by till skiftesgård, från stad till förort.
Emellan svält och rotlöshet stod valet.

Vårt land är rikt på skog och malm och vatten,
vårt land är golfströmsvärmt och odlingsbart.
Vårt land är ännu nedtryckt efter isen
och isen kanske återtar det snart.
Mitt land är inte fanor och arméer
utan nätter av juniljus och sång.
Mitt land är ingen tygbit på en påle, men
en hotad alm som slagit rot i stum betong.

Och i vårt tysta landskap kan jag läsa
allt det vi inte själva kan berätta,
om frosten som belägrat våra sinnen
och under tjälen avskedsgråtens tysta hetta.

Jag reser innan mitt kvarter är rivet
och dikten bär jag med mig som en hydda.
Om inte allting inom oss skall stelna
är det hjärtats kraft att drömma den ska skydda.
Mitt land är inte fanor och arméer
utan nätter av juniljus och sång.
Mitt land är ingen tygbit på en påle, men
en hotad alm som slagit rot i stum betong.

Jan Hammarlund (1999)