Jag har försökt att säga allt i varje rum och varje gång,
och hälften har jag glömt på vägen hit,
med alla som jag varit med har jag försökt att vara mer
än främlingar som följs en liten bit.
Och värkande i varje tum och ensam i ett bortglömt rum
finns mången kvar som inte kunde bära
på bördan av sin bitterhet, men det finns fler än hen som vet
och det finns fler än hen som vill va’ nära.

Var ska vi träffas? När kan vi dela?
Livet flyter bort från oss…

”Mig har de aldrig gett nånting, mig har de alltid cirklat kring
men vänta bara, jag ska ge igen.”
”Jag hindrar inte dig från hat och allas huvuden på fat och hämnden,
men vad ska du göra sen?”
”Nu har jag varit överallt och hatat allt och prövat allt,
jag går och kommer var och när jag vill
och ingenting kan hålla mig – jag har ingenting att säga dig –
men vart ska jag ta vägen med allt det här?”

Var ska vi träffas…

Ja, det är gräs och träd du ser, men de kan snart inte tåla mer,
och det kan inte heller vi, jag svär.
Innan alla rötter skurits av och innan grav har lagts till grav
och innan alltihop har gått isär,
så säger jag igen igen att inget har förändrats än
som betyder att vi bara måste dö.
Det finns en stolthet som man bär med öppna händer för envar
och öppna ögon för ingen är en ö.

Var ska vi träffas…

Och glömmer jag att säga hej och driver lös så påminn mig
för jag vill inte bli en slav åt vinden.
Som älskande när jorden skalv och uppståndna ur döda valv
i forna tider ses vi under linden
och rötterna som jorden gav, de är så lätta att skära av
och säga: jag har gjort så gott jag kan –
och pengarna du väntar på eller nåt annat är beviset på
att vi ingenting betyder för varann.
I rök i regn i sol i ro, på strand på hed i eget bo,
ge mig en hand och följ mig i en dröm…
När bandet slutar spela, ska vi träffas, ska vi dela,
ska vi flyta en sekund i samma ström?

Var ska vi träffas?
När kan vi dela?
Jorden flyter bort från oss…
Jag har försökt, jag har försökt att komma loss,
men det ser ut,
som om jorden flyter bort från oss,
som om jorden flyter bort från oss…

Jan Hammarlund (1972)