Hela Sundsvall var lugnt tills soldaterna kom,
inga slagsmål och ingen var full.
Ändå sändes kanonbåtar hit till vår hamn,
som det hette ”för ordningens skull”.
Från Svartvik till Skön hade sågarna stannat
och vårregnet föll på en stad som höll andan
men Emil sa lugnt: ”Vi står kvar, vi står ut,
nu blir ingenting mer som förut.”

Jag fick arbete här i april sjuttiosju,
det var låg lön och tungt redan då
men man sa: ”Det är bara att bita ihop,
hur det är, det kan ingen rå på.”
I utlandet gjorde dom revolutioner
men Sundsvall var orubbligt styrt av patroner
och när jag fick leda och sorg i mitt bröst
fanns ju stans alla krogar till tröst.

Sjuttionio så sänkte dom lönen igen.
Dom skyllde på lågkonjunktur.
Från staten kom nödlån, då höll dom en fest
och sen var visst pengarna slut.
Då växte en sång bakom sågar och stockar:
”Låt bräderna ligga, låt eldarna slockna!
Dom får inga vinster om sågverken står
och det är ett språk dom förstår.”

Det var Emil som ropade: ”Nu har det hänt.
Det finns tusental redo att slåss!”
Jag stängde maskinen och gick därifrån.
Därute sjöng trasten för oss.
Och rösterna steg när vi började vandra:
”Vet hut! Ni som hånar och trampar på andra!
Ni äger maskiner och sågverk, förstås
men tro aldrig att ni äger oss.

Det enda vi krävt var att lönerna höjs
till nivån som vi hade förut
och att krogarna stängs, och att ingen får straff
för vår strejk sen när den tagit slut.”
Då hördes ett stridsrop från Sundsvalls patroner.
I stället för bröd lät dom hämta kanoner.
På vattnet där lastbåtar brukat gå fram
såg jag krigsbåtar närma sig hamn.

I förfäders tid brändes trästaden ner
utav ryssar från fiendeland.
Nu kom svenska soldater, som skickades hit
av vår landshövding i Härnösand.
I strejklägret bad vi om skydd från kanoner
från ofred och blågula krigslegioner.
Vi bad om styrka och sinnesfrid
och fick mod att stå fast i vår strid.

Patronerna sa att vår strejk var en synd,
ett brott emot statskyrkans bud.
De som själva stjäl brödet från hungrande barn
och dyrkar sin guldkalv som gud.
Landshövding Treffenberg sa: ”Gå tillbaka
till arbetet, jag kan nog göra er spaka!
Jag ber krigsmännen vräka er, då kan ni bli
dömda för lösdriveri.”

Det är ordning i Sundsvall. Strejken är slut
sen soldaterna kom till vår stad.
Från hamnen går lastbåtar så som förut.
Det ser ut som en helt vanlig dag.
Men ingen på verket ska ha någon ånger.
Från brädgård och ångsåg hörs nyare sånger
som blandas med granskogens trotsiga sus –
och sågverket badar i ljus.

Kalle Holmqvist & Jan Hammarlund (2019)

En sång om Sundsvallstrejken 1879. De förlorade striden – men de vann det stora verktyget: Strejken!