Min hjärna är förseglad och tungan min är tyst
men genom mina ådror seglar minnet av din kyss
och jag kan nog hålla kvar det för jag lever, lever än
fast båda är vi rädda för vad som ska hända se’n.

Vi träffades som vänner, vi var aldrig älskare.
Det trodde jag var nästan klart emellan dig och mig,
eller vill du bara gömma dig hos mig nån gång ibland?
Det skulle aldrig hålla som jag far från land till land,
som jag far från land till land så jag aldrig kommer fram
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann.

Och om det är din kropp mot min eller bara några ord,
en tid att känna efter under tystnad ovan jord,
hur ska jag kunna veta det när vi döljer lite grann
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann,
fast vi talar med varann, fast vi aldrig kommer fram
och tittar efter spåren efter tiden som försvann.

Och det är inte bara dig som jag vill hålla om.
Det finns en värld där utanför som ropar till mig: kom!
Och jag vill säga länge innan tåget är på väg:
nu är det dags att skiljas eller dags för nästa steg,
eller dags för nästa steg fast jag tappar vad jag fann
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann.

Så jag har mina sånger och du har din fiol
och allting annat som du är i regn och vind och sol
och sång och kärlek blandas alltid samman i mitt liv
även om jag minns det bäst med skallen full av vin,
med skallen full av vin och med hjärnan full av sand
och tänker på att vi har nåt på spisen med varann.

Jan Hammarlund (1977)

En kärlekssång till en heteroman.