När solen gick ner över Öresund trängde vi oss i land –
”Det måste va himlen”, tänkte jag ”fast det kallas Köpenhamn!”
Med pipan i fickan, gitarren i handen, jag var bara nitton år
och ute i världen för första gången och framtiden var vår.

Nu är jag här, jag vill börja leva, jag räknar timmarna,
på väg, på väg mot äventyr, ska du samma väg som jag?
Vi kanske hittar vägen bort och kanske hem igen
– och vart jag vill, det vet jag inte än.

Det finns så många dårar här, jag vill bli en av dem
när silverklockor, flöjter, blommor ropar till mig: ”Kom!”
Min kropp är full av tingel tangel dingel dangel da
– nån ropade på hjälp och ingen hörde vad hon sa….

Nu är jag här…

Blomsterbarn som inte kan sova om natten
vill tro på nånting enkelt som jord och eld och vatten.
Elden är så varm och jorden är så nära
men du är långt långt härifrån min hjärtans hjärtans kära…
Om du tittar bakom hörnet så står spelbordshajen där,
han har räknat dina ådror, han vet att du är här.
Och den som sköter korten kan man inte lura alls,
ingen vits med att försöka, han har greppet om din hals
om du håller dig till reglerna, om du bluffar likaså,
det blir du som får betala, det är dig han väntar på…

Så här ser Stockholm ut ibland när himlen brinner ut
och träd och stjärnor viskar tyst: Ditt liv är inte slut.
Jag vill leva nu som allra mest när gräs och blommor dör
och här i trappans stenar är det tidens rytm jag hör…

Här sitter folk och ler fast staden dränker dem i gas
och melodier rullar fram bland koppar, fat och glas
och natten väver drömmar gatan inte släpper in,
hennes ögon av neonljus pressar kylan mot min kind.
En gata är en karneval nån annanstans i sta’n,
män byter blickar brinnande en bit från Stureplan
och vackra vilsna främlingar som delar en smula tid
som främlingar i varandras liv.

Nu ligger fälten fria och gräset fylls av ljus
och himlen speglar naken jord och porlanden och sus
men runtomkring mig här i sanden är det tomt på spår
där vi lekte en gång allihop, jag tror det var i går.

Nu är jag här…

Jan Hammarlund (1979)