Jan Hammarlund gör ett nästan parodiskt kort soundcheck och tar i stort sett bara av sig halsduken för att sen gå rakt upp på scenen och riva av en fantastisk spelning. Han har rutin och en ödmjuk självsäkerhet som många andra artister säkert är avundsjuka på, det borde de i alla fall vara.
Hans mellansnack är berättelser och anekdoter som flätas samman med historierna i låtarna, pratet mellan sångerna blir som ett osynligt lim som binder ihop hela konserten. Allting görs på ett väldigt improviserat och enkelt sätt. Han känns som den där favoritläraren som man älskade i skolan, den där som man samtidigt var lite rädd för.
Ett par gånger tystar han småpratande personer i publiken och frågar om de vill dela med sig av vad de har att säga. Självklart blir det även allsång med Jan Hammarlund som körledare. En väldigt rolig men också en väldigt tankeväckande konsert.

Ronnie Hammarstedt, Gefle Dagblad 17/11 2008