Ibland om natten hör jag ett dunkande brus.
Det måste va’ röda linjen som går under vårt hus
hela vägen från Ropsten till Norsborg.

Jag stryker mina kläder och borstar mina skor,
sen tar jag röda linjen till torget där du bor
samma väg som jag for i förrgår kväll.

Längs med röda linjen finns en hel planet.
Hur många språk som hörs där finns ingen som vet
och till Alby Bibliotek är det kö.

Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött,
därför blir jag bemött så här.

Sälj mina böcker och begrav mig när jag dör
längst ner under Aspuddsparkens kulle så jag hör
nummer tretton – när hon kör mot Örnsberg.

Jan Hammarlund (2006)