Om Jan, Schubert och Schumann,  Sundsvalls tidning april 2012:

”Hjördis Schymberg eller ingen. Så tänkte vissångaren Jan Hammarlund när han ville ta sånglektioner. Och han blev antagen som elev av självaste hovsångerskan. Inte för att hon var frikostig med berömmet; ’du är läraktig’ var ungefär det mest uppmuntrade han fick höra. Men annat var kanske inte att vänta av en artist som till och med kunde fräsa ’Håll tonen, kärring!’ när hon hörde inspelningar med sig själv.

I alla fall ledde lektionerna till mångårig vänskap. Och igår sjöng han med en annan gammal vän: den flygel som Hjördis Schymberg ägde, som hon spelade på under lektionerna och som nu deponerats på Sundsvalls museum. Med konserten förklarades flygeln installerad i sitt nya hem.

Eftersom Schubert- och Schumann-romanser tillhörde den musik Jan Hammarlund sjöng för Hjördis Schymberg sjöng han dem igår, med Mona Kontra vid flygeln. Det var kända tongångar, bland annat från Die Schöne Müllerin och Winterreise, ett flödande tonspråk som ofta är ljusare och ljuvare än texterna där kärleken kan leda till lycka men också till självmordstankar. Ofta har pianot de komplexa stämmorna och målar scenografin av porlande bäckar, susande vind och snurrande spinnrockar.

Hjördis Schymbergs flygel låter inte skarpt och kraftigt som stora konsertflyglar. Den är ett salongsinstrument med karaktäristisk mjuk, rund och behaglig klang; lite torr måhända men också fyllig när Mona Kontra expressivt och känslofullt – inte minst i Mendelssohns ’Lieder ohne Worte’ – sträckte ut fraserna och lät den sjunga ur hjärtat.

Jan Hammarlund har ingen stor, operaklingande röst, men han är tonsäker, trygg på höjden, klangligt mjuk och gestaltar ibland något statiskt, men ofta också med inlevelse. Det är få vispoeter som älskar Schubert och skriver hyllningsvisor till honom. Men det gör Jan Hammarlund, och genom gårdagens konsert underströk han också det enkla draget i romansen, det som i vår tid ibland kommer bort när musiken framförs på stora konsertscener. Detta var ju visan i Schuberts kretsar; om inte tonsatta berättelser som vår tids visa så i alla fall tonsatt poesi att sjungas som sällskapsnöje i goda vänners lag.

Så blev sångerna också trivsam och intim eftermiddagslyssning mitt i den pågående konstutställningen.”

Susanne Holmlund