Min bäste vän var skräddare, han sydde sina kläder själv
och han bodde i ett eget hus, utanför staden med en älv.
Jag satt i fönstret och skrev sånger med solen på varenda rad.
Nu har jag blivit alienerad och självutplånande och svag.

Vi bodde i en skog ibland innan fabrikerna kom till.
Och han studera linjer i min hand och sa, nu vet vi vad vi vill.
Om natten när det inte regna sov vi på marken och vid sjön
och kom tillbaka till hans hus i stan samtidigt med den första snön.

Och alla kom till oss för kläder, de hade med sig mat och ull.
Jag såg dem komma genom fönstret, ibland var hela gården full.
Jag gick till torget när jag ville och sjöng minst en sång som var ny,
och när jag inte kunde skriva, försökte jag lära mig att sy.

Min bäste vän var skräddare, brodera drömmar som jag såg.
När allt det här har existerat kommer jag inte ens ihåg.
Allt är förändrat och försvunnet och jag har smog och nostalgi.
Mina vänner var nån sorts harmoniska men det är faktiskt inte vi.

Jan Hammarlund (1970)

Hela min första LP var strikt naivistisk. I sången skildras något slags idealiskt feodalsamhälle som bara funnits i mina drömmar.