Jag har alltid levt i ett slott med utsikt över en hamn.
Alla runtom i staden och byn kände mig vid namn.
Det gick en väg till slottet och den var alltid full.
De bad mig att komma och följa med dem men jag
stannade kvar här för döda förfäders skull.

De kom och gick med sommar och höst och lämna mig i mitt rum,
ensam i ett eget slott och undrande och stum.
Vinröd sammet i minsta vrå och förpliktande hermelin.
Jag såg när hamnen frös till och jag levde i slottet
och samlade döda svalor i skrin.

Hamnen är farbar och vägen till slottet är full av männ’skor igen.
De har slutat prata om båtar och hav och samlar vapen och män.
Jag har upphört att kommunicera med dem och odlar min existens
och väntar på slutet och hoppas att slottet ska bli dem ett bra residens.

Jan Hammarlund (1971)

Kan ses som en allegori över en borttynande överklass.