Ja, Sofia, jag såg din kind bli röd och blicken varm
av en sång som jag sjöng för dig i går.
Det var ingen sång om kärlek och om hjärtats tysta kval
men om kamp och systerskap för länge sen en vår.

Det förflutna som viskar nästan bortglömt i ditt blod
är för mig som en avlägsen dröm
och jag sjunger mina sånger mera sällan som du vet
på ett sossemöte här i Olofström.

Du fick slita i decennier för att klara dina barn
på ett sätt som jag visst aldrig kan förstå,
du som hörde Kata Dalström tala nittonhundratolv
kan inte helt ha glömt vad kampen gällde då.

Kom snart ut till oss och visa att Du ännu kan bli vred
och försök att släpa gubben med dig hit.
Det är lättare för kvinnorna att ändra invand kurs
för ni har sällan blivit pampar i partiet.

Vi som aldrig har fått svälta men som plågas ändå
av förrädarna som säljer vårt land,
vi ska sjunga vid din fönsterkarm när himlen brinner röd,
nu som allra mest behöver vi din hand.

Jan Hammarlund (1975)