Det var långt så vi tog flyget bara min gitarr och jag.
Robert körde oss från Alvik – mitt i skogen en estrad.
Lite avvaktande stämning men provinsiellt mondän
där satt hela fotbollslaget som benämnts Röda Armén –
glatt och ogenerat nästan sämst i Västerbottens län.

Täfteå Täfteå – vilken liten härlig hemlig vrå
äventyrligt ung och vild publik
här och där en gammal proggrelik.
Täfteå – det finns två
det jag menar ligger NORR om Umeå
kartan är det knappast utsatt på
men jag tog mig fram ändå till Täfteå…

Varma Västerbottenvalpar med ironisk självdistans
slogs med mygg och svängde sejdlar med en självklar elegans.
Atmosfären lätt berusad men beslutsamt kulturell
– de sjöng med i mina låtar så jag hörde knappt mig själv
attityden var energisk fast bekvämt horisontell.

Täfteå Täfteå, hela Sverige borde hälsa på,
tänk att mina strofer kunde slå,
vem hade väl kunnat förutspå
det ändå – Täfteå.
Oförmodat hör jag strömmen gå
men jag sjunger bara på ändå,
få se hur långt min röst kan nå i Täfteå…

När jag kom till sista strofen rådde påtaglig extas
och som extra extranummer blev det allmänt pusskalas.
Det var Erik det var Jonas – med frenetisk energi
drog de in mig i en husvagn som de döpt till Britt–Marie
och sjöng Ville i duett för mig med ömsint ironi.

Jag ska aldrig nånsin glömma vilka kvällar vi har haft
men jag undrar  var ni hamnar se’n och vem vill ha er kraft?
När poeten återvänder  är det ett han frågar sig
är han värdig att få framställa en hyllningssång till dig?

Täfteå – ren lyrik, massor av musik och politik,
fast Lyxsén är kärlekskrank i kväll
är han ändå helt och fullt rebell.
Täfteå, Täfteå, du har gett mig nåt att hoppas på,
lägger flyget ner så tar jag tåg,
i värsta fall så kan jag gå – till Täfteå.

Jan Hammarlund (2006)