Det var längesen vi låg som en i ditt rum i Vasastan.
Du höll mig hårt, jag låg så still och somna som ett barn.
Det hade du väl aldrig trott att jag mindes hur det känns
men plötsligt bryter minnet fram fast det var längesen –

men jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen
och allt som jag lärt vore ingenting om vi aldrig sågs igen.

Vi virvlade igenom snön i en fjärran sagas nu,
men någonting blev aldrig sagt, vi visste inte hur
så fast jag höll dig hårdare som jag aldrig ville gå
så fanns en rastlöshetens främlingsskap i oss ändå –

men jag kommer tillbaka…

Idag är det en annan som jag helst av allt vill ha.
Vår svårighet att få varann är på ett annat plan.
Han längtar efter äventyr, till stillhet står min håg –
men jag reser bort från kärleken fast på ett annat tåg.
Men jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen
och allt som vi känt vore broar vi bränt om vi aldrig sågs igen.

År läggs till år, vi kommer och går och lär oss av varann,
förstår en del när det är för sent och hinner fram ibland
men fråga inte mig om hur det känns att vara fri,
då är fåglar fria från de vindar som de färdas i.
Och jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen –
och allt som jag lärt vore ingenting om vi aldrig sågs igen.

Jan Hammarlund (1980)