Jag har bott på alla malmar här i sta’n,
Söders höjder, Norrtull, Gärdet, Fridhemsplan.
När jag flytta hemifrån var jag bara arton år
och ville se om det fanns en värld för en sån som jag.
Jag ska försöka att berätta om jag kan
– minnen stockar sig i orden som vill fram.
Jag var inget storstadsbarn, levde flera år i kval
tills jag lärde mig att hitta till din famn –

och din och din och hans för om vi vill ha varann
får vi visa det ibland,
jag har älskat vitt och brett, mycket dårskap,
lite vett, har försökt att hitta rätt

utan att slåss, utan att slåss, utan ränker och strid
har jag kämpat för min tid
tills jag kunde vara fri utan att slåss.

Alla tiders grabb och alla tiders låt,
mitt i sockret salt och mitt i skrattet gråt,
sån är jag och sån är du – vill du leka med mig nu?
Vill du inte, är det inget att göra åt.
För ingen kan domptera kärleken – jagar man den,
flyr den, flyr man, kommer den.
Så vi ses igen nån gång. Du har gråtit på min sång
men det är dags för dig att sticka nu, min vän.

Men lämna inte nyckeln kvar
ta den med dig när du drar
– stick den i mitt lås nån dag.
Överraska mig ibland
och skräm upp mig litegrann,
kom tillbaka när du kan

utan att slåss, utan att slåss
utan frack och bonjour,
varma hjärtan bär slitna skor,
jag ska bli stark när jag blir stor utan att slåss.

Aldrig förr har gryningstimmen vart så fin
– och jag vaknar av en vind i min gardin.
Allt är nu och allt finns här.
Jag är lika dum och kär
och i drömmen syns ditt välbekanta flin
och i skuggan trevar jag efter din arm
men bredvid mig ligger bara min gitarr.
Som så många gånger förr
har jag stängt min egen dörr,
lite sur och sne’ men hel i alla fall –

och jag trampar samma spår
och jag slickar samma sår
som går upp varenda vår.
Fast jag känner bitter smak
och jag är ett plundrat vrak
kan jag ännu leva rak

utan att slåss, utan att slåss.
Jag vet precis vad jag vill,
jag tänker gnistra som ett bloss,
jag ska försöka en gång till utan att slåss.

Jan Hammarlund (1983–89)