Människor på tåg och människor i öknen
och människor på femtonde våningen
som blöder hemligt, de finns där ständigt,
de är delar av mig själv.
Människor på hav, tysta hästar genom natten
och hundar som gått vilse på vägen
nog ska vi mötas
när mina drömmar går mot skymningens eld.
Kom hit igen när solen sjunker
och ljungen fyller Lojsta hed.
Jag hörde det i vinden  som en gryningskör där du var med.

Sol i bränningssus och furor som ska fällas
och hus av sten som rasar av sig själva
Vi måste välja om vi ska säljas
eller känna och ge.
Övergivna slott och döda kommunarder
och gator som har tystnat av sprängskott
Till och med sjömän
på skepp som sjunkit, isolerade i hav
kan höra valarna som sjunger
femhundra mil från hav till hav
från Grönland bortom skärgården till Celebes till Berings hav.

Saker som jag når när inget annat rör mig
och sånger som kan få mig att drömma
när ljuset saknar liv och inga eldar kan göra luften varm.
Upp till bara dig – upp till hela världen
och ner till djup som ingen vågar pejla
och sömnen sviker och solen stiger
och båten lägger ut.
Blev Du förvånad av att se mig?
Men jag har alltid hittat hit.
Jag reser utan karta och är inte rädd för död och liv.

Jan Hammarlund (1972)

Min märkligaste sång - ganska oförklarlig men har gjort ett djupt intryck på många.