År efter år som har gått förbi medan
smärtan hindrat mig känna.
Ingen har bundit mig, jag har vart fri
med mina minnen och brev att bränna.
Å vilken tung frihet, tyngre än ankaret,
vilse i vinden, en flotte på öppet hav.
Alla förtöjningar kapades
och jag tog min sorg och behöll den.
Själen blir van vid tomheten
och hjärtat blir vant vid kölden.
Isen smälter när plötsligt du
står där framför mig nu,
full av den heta kraft jag en gång gav.

Du har tagit fram värmen i mig
och jag vet att jag vill lära känna dig.

Lyckan består av ögonblick som vi förlorar
men aldrig kan glömma.
Sätt inga namn på de famntag du fick,
bara minns dem varma och ömma.
Nu kan ett möte ske. Jag har nånting att ge.
Den som kan se det, den jag kan ge det är du.
Ge kan vi göra för givandets skull
fast vi ingenting vet om tacken.
Allt som är fint måste en gång ta slut
och livet tar oss i nacken.
Det har det gjort med mig
och jag vet att det hänt med dig.
Skeppen är brända, allting kan hända nu.

Jan Hammarlund (1989) Duett med Philip Zandén.