Det var inte konstigt att Jan Hammarlund uppträdde igår i röd tröja. Kraften och glöden i visor och sånger handlar fortfarande om orättvisor, arbetare och solidaritet – och kärlek. Öppningssången, ”Mitt land”, är inspirerad av Göran Palms bok Sverige en vintersaga och berättar om utvecklingen i Sverige under 1900-talet.
Jan Hammarlund har en mycket speciell röst. Den är ljus och skör – men samtidigt stark och orden rinner välartikulerat ur hans mun. Han berättade att när han slog igenom på proggscenen i 1970-talets Sverige kunde han inte sjunga. Skulle han ta sånglektioner så skulle han ta dem av Hjördis Schymberg. Redan som 13-åring hade han hört hennes inspelningar och fascinerats av hennes röst. 1979 när Hjördis Schymberg fyllde 70 år ringde Jan Hammarlund henne och frågade om han fick komma. Han ringde och tjatade flera gånger – till slut fick han provsjunga en sommardag i början av 1980-talet på Alnö. En sak han uppskattade hos Hjördis Schymberg var hennes brutala uppriktighet. När han hade provsjungit för henne sa hon: ”Ja, det är mycket som ska repareras”.
Jan Hammarlund väver ihop bra historier mellan sångerna. Han går från mötet med Hjördis Schymberg till sågverksarbetare och till strejker. Sjunger segersång som mursmäckorna (kvinnliga murarhantlangare) skrev när de vann en vild strejk år 1888. Han sjunger ”Dom dödsdömda” en dikt av Karin Boye som han själv har tonsatt, som handlar om två oskyldiga arbetarledare i USA som döms till avrättning. Finstämt, sorglikt – och vackert.
Jan Hammarlund tar upp Sundsvallstrejken och sedan skottet i Ådalen 1931 och sjunger ”Livet i Lunde”, som just handlar om dödskjutningarna. Konserten fortsatte med fler kopplingar till Hjördis Schymberg, och Jan Hammarlund berättar fler historier – om orättvisor. Han sjunger bland annat ”Flickan från bergen”, om mordet på Fadime Sahindal.
Som visförfattare vill Jan Hammarlund berätta historier, många med en historisk vinkel och ur ett vänsterperspektiv. Hans texter är mångordiga, ibland hänger inte melodin riktigt med i ordtempot. I en av hans avslutningssånger plockade han fram det enkla och glada i livet. Sången heter ”Täfteå” och handlar om en spelning han gjorde på en festival utanför Umeå. Ett 50-tal åhörare gillade vad de hörde.
För arrangemanget stod Fotomuseet, Stiftelsen Schymbergsgården och föreningen Sågverksfolket.

Lasse Hallberg, Sundsvalls Tidning 2010