Mina ord far som gnistor ur en brunn
och fraser kommer snubblande ur min mun
och sjunger envist sprucket glödande som eld
och faller sönder för att byggas upp igen.
Om du söker det som alla tiger med
så gå försiktigt men med sjungande steg.
Dröm och vaka skulle aldrig gått isär.
Glaset brister men den sköra isen bär.
Och jag möts igenom tiden med mig själv,
källan torr och en nästan slocknad eld.
Allt finns kvar här fastän allt omkring oss dör
och allt vi längtar efter finns där innanför.

Varifrån kommer alla hårda skal?
Sist vi sågs hade jag väl inget val.
Gamla sår måste rivas upp igen,
måste rivas upp igen
så att själen hittar hem.

Nu tystnar bruset ifrån gatan nedanför
och stjärnljus formas i mitt inre till en dröm.
Jag ser en måne över främmande terräng
och känner värmen av en främling i min säng
och skuggor smyger över fältet just i kväll
– en partisan som söker efter sin kamrat.
Han närmar sig en mur med järnbeslagen dörr
och vet att den han söker finns där innanför.

Vägen går kanske genom hugg och slag.
Smärtans år, sorgens natt, förtvivlans dag.
Varje vår brister knoppar, forsar flod,
genom sekler flyter blod – ge mig mer förtvivlans mod!

Varför drömmer jag att taket rasar in
så jag kan lämna allt och virvla bort i vind?
Varför drömmer jag om vägar utan slut
och soluppgångar som jag aldrig sett förut?
Och jag ser att jag är täckt av skrämda skal
men i djupet finns ett lejonhjärta kvar
och fast jag är till döden trött och feg och skör
vet jag att den jag söker finns där innanför.

Här är jag – inget vet mitt rätta namn.
Jag vill ha öppet hav och ingen hamn.
Vindarna är ju fyra, haven sju,
jag är inte tämjd ännu,
vind och vatten är min famn.

Jan Hammarlund (1989)