Amin Mukhtad gick upp på husets tak
och spelte sorgset på sin violin
10 juni 2014,
han spelade med fara för sitt liv.

Sen smög han sig för källartrappan ner
och gömde alla sina instrument,
en cello och gitarrer och fioler
och for till Baghdad och lämna huset stängt.

Syskon och föräldrar och lite mindre krig,
lite mera trygghet, lite mera trygghet,
lite mera trygghet –
lite mera hopp om frid.

Men längtan till fiolen blev för svår,
han bara måste återvända hem
till Mosul – det var checkpoints överallt,
han släpptes in men inte ut igen.

Det innersta av rummen satt han i
och IS terror pågick runtomkring.
Han spelade så tyst med fönstren stängda
och ut på gatan hördes ingenting.

Så mycket hat och nog finns det fog för det,
efter alla dessa bomber, alla dessa bomber
alla dessa bomber –
och Pentagons armé.

Moralpolisen kom och höll förhör,
beslagtog alla Amins instrument
och notpapper med hoppfulla sonater
som han i gravens tystnad satt på pränt.

Han gömde sig hos släktingar i sta’n,
där lyckades han bygga en adad
av träbitar och gamla nötta strängar –
vid nyår tog han sig tillbaks till Bagdad.

Från Mosul kom ett brev som bad om en konsert
nu när staden var befriad, vi bad honom att spela
vid den gamla helgedomen. Våra själar läktes där…

Jan Hammarlund (2020)