Recensioner

JAN HAMMARLUND recenserad av Gunnar Stensson i Veckobladet i Lund 19 december 2013:
Han infogade sångerna och dikterna i en som det föreföll spontan framställning, som förenade enkelhet och publikkontakt med tydlig diktion och utomordentlig precision i ordval och frasering. En man med gitarr och hjärna, med känsla och röst, mer behövs inte för att trollbinda. Suveränt, kort sagt!

JAN HAMMARLUND recenserad av Ronnie Hammarstedt i Gefle Dagblad 17/11 2008:
Jan Hammarlund gör ett nästan parodiskt kort soundcheck och tar i stort sett bara av sig halsduken för att sen gå rakt upp på scenen och riva av en fantastisk spelning. Han har rutin och en ödmjuk självsäkerhet som många andra artister säkert är avundsjuka på, det borde de i alla fall vara. Hans mellansnack är berättelser och anekdoter som flätas samman med historierna i låtarna, pratet mellan sångerna blir som ett osynligt lim som binder ihop hela konserten. Allting görs på ett väldigt improviserat och enkelt sätt. Han känns som den där favoritläraren som man älskade i skolan, den där som man samtidigt var lite rädd för. Ett par gånger tystar han småpratande personer i publiken och frågar om de vill dela med sig av vad de har att säga. Självklart blir det även allsång med Jan Hammarlund som körledare. En väldigt rolig men också en väldigt tankeväckande konsert.

JAN HAMMARLUND kommenterad av Marcus Brännström, Västerviks-Tidningen 8 juli 2009:
”Janne är en av få som numera skriver samhällskommenterande visor. Han sjunger om samtiden på ett sätt som ingen annan lyckas med”

JAN HAMMARLUND recenserad av Lasse Hallberg i Sundsvalls Tidning 2010:
Det var inte konstigt att Jan Hammarlund uppträdde igår i röd tröja. Kraften och glöden i visor och sånger handlar fortfarande om orättvisor, arbetare och solidaritet – och kärlek. Öppningssången, ”Mitt land”, är inspirerad av Göran Palms bok Sverige en vintersaga och berättar om utvecklingen i Sverige under 1900-talet. Jan Hammarlund har en mycket speciell röst. Den är ljus och skör – men samtidigt stark och orden rinner välartikulerat ur hans mun. Han berättade att när han slog igenom på proggscenen i 1970-talets Sverige kunde han inte sjunga. Skulle han ta sånglektioner så skulle han ta dem av Hjördis Schymberg. Redan som 13-åring hade han hört hennes inspelningar och fascinerats av hennes röst. 1979 när Hjördis Schymberg fyllde 70 år ringde Jan Hammarlund henne och frågade om han fick komma. Han ringde och tjatade flera gånger – till slut fick han provsjunga en sommardag i början av 1980-talet på Alnö. En sak han uppskattade hos Hjördis Schymberg var hennes brutala uppriktighet. När han hade provsjungit för henne sa hon: ”Ja, det är mycket som ska repareras”. Jan Hammarlund väver ihop bra historier mellan sångerna. Han går från mötet med Hjördis Schymberg till sågverksarbetare och till strejker. Sjunger segersång som mursmäckorna (kvinnliga murarhantlangare) skrev när de vann en vild strejk år 1888. Han sjunger ”Dom dödsdömda” en dikt av Karin Boye som han själv har tonsatt, som handlar om två oskyldiga arbetarledare i USA som döms till avrättning. Finstämt, sorglikt – och vackert. Jan Hammarlund tar upp Sundsvallstrejken och sedan skottet i Ådalen 1931 och sjunger ”Livet i Lunder”, som just handlar om dödskjutningarna. Konserten fortsatte med fler kopplingar till Hjördis Schymber, och Jan Hammarlund berättar fler historier – om orättvisor. Han sjunger bland annat ”Flickan från bergen”, om mordet på Fadime Sahindal. Som visförfattare vill Jan Hammarlund berätta historier, många med en historisk vinkel och ur ett vänsterperspektiv. Hans texter är mångordiga, ibland hänger inte melodin riktigt med i ordtempot. I en av hans avslutningssånger plockade han fram det enkla och glada i livet. Sången heter ”Täfteå” och handlar om en spelning han gjorde på en festival utanför Umeå. Ett 50-tal åhörare gillade vad de hörde. För arrangemanget stod Fotomuseet, Stiftelsen Schymbergsgården och föreningen Sågverksfolket.

JAN HAMMARLUND recenserad av Emil Carlsson i mars 2005 i Borås tidning:
Jan Hammarlund hade kunnat vara en dammig symbol från annan tid. Han har alla lämpliga meriter. Han sjöng på Gärdet, har turnerat i Sydamerika och sjungit in låtar av Victor Jara, Violeta Parra och Silvio Rodriguez. Men Jan Hammarlund är långt ifrån schablonen. Stereotypa vissångare lyssnar på Dylan, älskar kvinnor och ser mörkt på livet. Jan Hammarlund inspireras av Brecht, är bög och utstrålar ljus.

– Har ni kommit för att vara nostalgiska nu? Stackars er, är det första han säger. Jan Hammarlund är en politisk sångare, men de stora frågorna är alltid filtrerade genom hans underfundiga temperament. Och han har följt med sin tid. I ”Balladen om kravallpolis 2243” sjunger han ömsint om en polis under Göteborgskravallerna, texten är skriven av en fängslad demonstrant. Det handlar inte om fundamentalistisk strid, ”Vårt enda hopp är vår kärlek”, sjunger Hammarlund.

Hans egna texter vilar oftast i en djup humanism och en enkel önskan om tolerans, även om ”Gatsten” är en ”spydig låt”. Alla som känner sig lite subversiva ombeds att sjunga med. Det blir hysteriskt roligt när Hammarlund snabbt sufflerar publiken före varje textrad. Den fullsatta lilla konsertsalen sjunger om gatstenens kraft att ta sig genom mediebruset, ”till och med ett käringkast som bara når halvvägs fram”.

Texten kontrasteras av en gammalmodig melodi av Malvina Reynolds. Hammarlunds egna böljande melodier vilar på en rik harmonik.

Gitarrspelet är elegant och tillsammans med hans mjuka vibrato och klara stämma, går tankarna ibland till någon gammal kabaré eller en salig Frälsis-orkester. Hammarlunds tematik ligger dock långt ifrån den som Guds armé brukar behandla.

”Jag vill inte ha miljoner med flis, jag vill inte ha en whisky med is, jag vill ha dig”, sjunger han. Och det är en man han vill ha.

Hammarlund var länge den enda kända homoartisten i vårt land.

”Vad beror det på att det är fult att vara svag? Han är svag för mig och jag är svag för honom. Och det är starkt tycker jag”, sjunger han i ”Mjuka tassar”. Han ber sin mamma att ta de dumma killarna i nackskinnet. I sådana stunder låter det som om Hammarlund sjunger barnvisor, rösten är lika oskuldsfull som Ted Gärdestads. Men trots Hammarlunds mjuka naivitet, känns hans analyser självklara i all sin enkelhet.

I en värld där en smekning är mer obscen än ett knytnävsslag behövs det minst en Jan Hammarlund.

RÖDA LINJEN recenserad av Lars Åbom i Östgötacorrespondenten 17/1 2007:
Produktive Jan Sedan debuten med LPn ”Befriade från skolan” 1972 har han släppt ett 20-tal album i eget namn eller i samarbete med andra. Jan Hammarlund: Röda linjen Skördemåne Records/BorderIngen annan än Jan Hammarlund skulle skriva en hyllningsvisa (”Arbetarhjälten i tunnelbanan”) till fackföreningskämpen Per Johansson. Han som sparkades av Connex när han slogs för en brandsäker miljö i tunnelbanan. Jag har svårt för Jans vibrato, men älskar det kompromisslösa engagemanget. Solidariteten med de modiga och svaga gör det självklart att utbringa ett leve för trumpetaren som blåste eld upphör vid arbetarslakten i Ådalen 1931. Eller en alldeles för sen vilja att ge Frans Schubert ett hem och piano i ”Frasses ständiga otur”. Jan Hammarlund har en unik förmåga att klä sina mjuka visor med ord där hans jag njuter av livets goda i ett generöst och tolerant kollektiv. Ett jag som blir värdelöst utan ett vi på livets röda linje. Lars Åbom – Corren 17/1

Pressröster om Jans Brechttolkningar: ”Hammarlund visar sin styrka som teatral och emotionellt sprakande kabaret- och visuttolkare. Där håller han internationell klass.” Ulf Gustavsson, Upsala Nya Tidning

”ger sig i kast med de mindre kända och erkänt svårsjungna sångerna och lyckas alldeles förbaskat bra!” Lasse Råde, Göteborgstidningen

”gav en charmig och lite ovanlig bild av poeten och människan Brecht…välartikulerad i både tal och sång.” Birgit Ahlberg-Hyse i VLT

”Hammarlund ger sig med denna typ av musik ut på nya och okända vatten och förmedlar med sin ljusa och vackra röst en mycket känslig och personlig tolkning.” Henry Larsson, Musikdramatik

”Enkelt, chosefritt och rysansvärt skönt tolkade Jan Hammarlund de komprimerade texterna, där varje ord är av vikt.” Eva Westberg, Nya Wermlandstidningen

”…blir hans snabba effektfulla vibrato parat med en säker intonation just det uttrycksmedel som behövs för att förmedla budskapet i Brechts diktning.” Bengt Hultman, Västerbottenkuriren

”…en kulturgärning.” Calle Pauli DN

Om Jan, Schubert och Schumann, recenserad av Susanne Holmlund i Sundsvalls tidning april 2012:
Schymbergs flygel välkomnad med romanser

Hjördis Schymberg eller ingen. Så tänkte vissångaren Jan Hammarlund när han ville ta sånglektioner. Och han blev antagen som elev av självaste hovsångerskan. Inte för att hon var frikostig med berömmet; ”du är läraktig” var ungefär det mest uppmuntrade han fick höra. Men annat var kanske inte att vänta av en artist som till och med kunde fräsa ”Håll tonen, kärring!” när hon hörde inspelningar med sig själv.

I alla fall ledde lektionerna till mångårig vänskap. Och i går sjöng han med en annan gammal vän: den flygel som Hjördis Schymberg ägde, som hon spelade på under lektionerna och som nu deponerats på Sundsvalls museum. Med konserten förklarades flygeln installerad i sitt nya hem.

Eftersom Schubert- och Schumannromanser tillhörde den musik Jan Hammarlund sjöng för Hjördis Schymberg sjöng han dem i går, med Mona Kontra vid flygeln. Det var kända tongångar, bland annat från Die Schöne Müllerin och Winterreise, ett flödande tonspråk som ofta är ljusare och ljuvare än texterna där kärleken kan leda till lycka men också till självmordstankar. Ofta har pianot de komplexa stämmorna och målar scenografin av porlande bäckar, susande vind och snurrande spinnrockar.

Hjördis Schymbergs flygel låter inte skarpt och kraftigt som stora konsertflyglar. Den är ett salongsinstrument med karaktäristisk mjuk, rund och behaglig klang; lite torr måhända men också fyllig när Mona Kontra expressivt och känslofullt – inte minst i Mendelssohns ”Lieder ohne Worte” – sträckte ut fraserna och lät den sjunga ur hjärtat.

Jan Hammarlund har ingen stor, operaklingande röst, men han är tonsäker, trygg på höjden, klangligt mjuk och gestaltar ibland något statiskt, men ofta också med inlevelse. Det är få vispoeter som älskar Schubert och skriver hyllningsvisor till honom. Men det gör Jan Hammarlund, och genom gårdagens konsert underströk han också det enkla draget i romansen, det som i vår tid ibland kommer bort när musiken framförs på stora konsertscener. Detta var ju visan i Schuberts kretsar; om inte tonsatta berättelser som vår tids visa så i alla fall tonsatt poesi att sjungas som sällskapsnöje i goda vänners lag.

Så blev sångerna också trivsam och intim eftermiddagslyssning mitt i den pågående konstutställningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × fyra =