RECENSIONER

Jan Hammarlund gör ett nästan parodiskt kort soundcheck och tar i stort sett bara av sig halsduken för att sen gå rakt upp på scenen och riva av en fantastisk spelning. Han har rutin och en ödmjuk självsäkerhet som många andra artister säkert är avundsjuka på, det borde de i alla fall vara. Hans mellansnack är berättelser och anekdoter som flätas samman med historierna i låtarna, pratet mellan sångerna blir som ett osynligt lim som binder ihop hela konserten. Allting görs på ett väldigt improviserat och enkelt sätt. Han känns som den där favoritläraren som man älskade i skolan, den där som man samtidigt var lite rädd för. Ett par gånger tystar han småpratande personer i publiken och frågar om de vill dela med sig av vad de har att säga. Självklart blir det även allsång med Jan Hammarlund som körledare. En väldigt rolig men också en väldigt tankeväckande konsert.

Ronnie Hammarstedt, Gefle Dagblad, november 2008

Jan Hammarlund är en politisk sångare, men de stora frågorna är alltid filtrerade genom hans underfundiga temperament. Och han har följt med sin tid. I ”Balladen om kravallpolis 2243” sjunger han ömsint om en polis under Göteborgskravallerna, texten är skriven av en fängslad demonstrant [Erik Hågård]. Det handlar inte om fundamentalistisk strid, ”Vårt enda hopp är vår kärlek”, sjunger Hammarlund.  Hans egna texter vilar oftast i en djup humanism och en enkel önskan om tolerans, även om ”Gatsten” är en ”spydig låt”. Alla som känner sig lite subversiva ombeds att sjunga med. Det blir hysteriskt roligt när Hammarlund snabbt sufflerar publiken före varje textrad. Den fullsatta lilla konsertsalen sjunger om gatstenens kraft att ta sig genom mediebruset, ”till och med ett kärringkast som bara når halvvägs fram”. Texten kontrasteras av en gammalmodig melodi av Malvina Reynolds. ”Vad beror det på att det är fult att vara svag? Han är svag för mig och jag är svag för honom. Och det är starkt tycker jag”, sjunger han i ”Mjuka tassar”. Han ber sin mamma att ta de dumma killarna i nackskinnet. I sådana stunder låter det som om Hammarlund sjunger barnvisor, rösten är lika oskuldsfull som Ted Gärdestads. Men trots Hammarlunds mjuka naivitet, känns hans analyser självklara i all sin enkelhet. I en värld där en smekning är mer obscen än ett knytnävsslag behövs det minst en Jan Hammarlund.

Emil Carlsson, Borås Tidning, mars 2008

Långt innan våra akademiker började prata om strukturer och intersektionalitet var Jan Hammarlund intersektionell. Bög, övertygad socialist, antifascist och radikal antimilitarist berättar hans sånger om gamla och nya erfarenheter av förtryck och motstånd. Genom 11 vackra visor får vi veta hur man kan simma sig fri från all den nyliberala smörja som håller på att dränka oss och ta ett dopp i Sveriges bästa badplats – Vinterviken. Vi lider med Frasse Schubert, vars himmelska musik göder turistindustrin i samma stad som lät geniet svälta ihjäl 1828: ”Hälften av mina STIM-pengar skulle Frasse gärna få så han fick köpa sitt eget piano att spela sina låtar på” sjunger Hammarlund. Vi får följa tiken Jessie från den judiska bosättningen Psagot när hon hoppar över stängslet och under kulregnet för att träffa sina palestinska människo– och hundkompisar vid andra sidan gränsen. I Jerusalem två unga män, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim, försöker under tiden älska varandra i staden med ’lejongul gatsten som sköljs av blod.’ Vi får minnas namnen på de som sedan 80-talet nazisterna har mördat i Sverige: ’de som vägrade underordna sig, de som vågade säga nej – bär med dem i hjärtat, låt dem bli en del av dig’ uppmanar han lyssnaren.

Jorge Capelán, MANA om låtarna på Röda linjen