SÅNGTEXTER
När soldaterna kom till vår stad
(Kalle Holmqvist – Jan Hammarlund 2021)
En sång om Sundsvallstrejken 1879.
Hela Sundsvall var lugnt tills soldaterna kom,
inga slagsmål och ingen var full.
Ä̈ndå sändes kanonbåtar hit till vår hamn,
som det hette ”för ordningens skull”.
Från Svartvik till Skön hade sågarna stannat
och vårregnet föll på en stad som höll andan
men Emil sa lugnt: Vi står kvar, vi står ut,
nu blir ingenting mer som förut.
Jag fick arbete här i april sjuttiosju,
det var låg lön och tungt redan då
men man sa: Det är bara att bita ihop,
hur det är, det kan ingen rå på,
I utlandet gjorde dom revolutioner
men Sundsvall var orubbligt styrt av patroner
och när jag fick leda och sorg i mitt bröst
fanns ju stans alla krogar till tröst.
Sjuttionio så sänkte dom lönen igen.
Dom skyllde på lågkonjunktur.
Från staten kom nödlån, då höll dom en fest
och sen var visst pengarna slut.
Då växte en sång bakom sågar och stockar:
Låt bräderna ligga, låt eldarna slockna!
Dom får inga vinster om sågverken står
och det är ett språk dom förstår.
Det var Emil som ropade: ”Nu har det hänt.
Det finns tusental redo att slåss!”
Jag stängde maskinen och gick därifrån.
Därute sjöng trasten för oss.
Och rösterna steg när vi började vandra,
vet hut! Ni som hånar och trampar på andra!
Ni äger maskiner och sågverk, förstås
men tro aldrig att ni äger oss.
Det enda vi krävt var att lönerna höjs
till nivån som vi hade förut
och att krogarna stängs, och att ingen får straff
för vår strejk sen när den tagit slut.
Då hördes ett stridsrop från Sundsvalls patroner.
I stället för bröd lät dom hämta kanoner.
På vattnet där lastbåtar brukat gå fram
såg jag krigsbåtar närma sig hamn.
I förfäders tid brändes trästaden ner
utav ryssar från fiendeland.
Nu kom svenska soldater, som skickades hit
av vår landshövding i Härnösand
I strejklägret bad vi om skydd från kanoner
från ofred och blågula krigslegioner.
Vi bad om styrka och sinnesfrid
och fick mod att stå fast i vår strid.
Patronerna sa att vår strejk var en synd,
ett brott emot statskyrkans bud.
De som själva stjäl brödet från hungrande barn
och dyrkar sin guldkalv som gud.
Landshövding Treffenberg sa: Gå tillbaka
till arbetet, jag kan nog göra er spaka!
Jag ber krigsmännen vräka er, då kan ni bli
dömda för lösdriveri.
Det är ordning i Sundsvall. Strejken är slut
sen soldaterna kom till vår stad.
Från hamnen går lastbåtar så som förut.
Det ser ut som en helt vanlig dag.
Men ingen på verket ska ha någon ånger.
Från brädgård och ångsåg hörs nyare sånger
som blandas med granskogens trotsiga sus –
och sågverket badar i ljus…
Vapenlös (Karin Boye 1927)
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Livet i Lunde (Tores sång) (JH 2006)
Tore Alespong, f Andersson (1909-1995) var trumpetare i Kramfors Jazzkapell 1931 – det var han som på eget bevåg blåste eld upphör och räddade många människoliv.Sûrtaxkommittén arbetade under Svenska Arbetsgivarföreningen med att organisera strejkbrytare och skicka dem till strejkhärdar landet runt.Versteegh var industrimagnaten som ägde flera av industrierna längs Ångermanälven, och Ekman var liberal statsminister i dåvarande borgerliga regeringen – han tvingades avgå året därpå då det avslöjades att han tagit emot mutor av Ivar Kreuger.
Det svängde om livet i Lunde då trots hunger och arbetslöshet
när Kalle var trummis i Kramfors Jazz och jag gick in på trumpet.
Från jobbet på brädgår’n i Dynäs och ut – det var dans nästan varje kväll.
//Det var sol, det var vind, det var Ådalens ljus,jag var Ungkommunist och rebell.//
Ett pärlband av lampor från såghus och kaj lyste upp hela Svanösundets strand
och från fartyg på älven från världens sju hav gick alla slags människor i land
Vår arbetslöshetsförening fick nya medlemmar fler och fler
och på pappersfabriken i Marma var styrkan i strejk se’n ett halvår och mer
och vi gick längs med älven i vårvinterns vind med musik och standar och banér.
Men Sûrtaxkommittén sände svartfötter hit med båt via Härnösand.
och landsfogden hälsa dem välkomna upp. Beväpnade steg de i land.
Polisen gick undan och tittade bort – förklara det den som kan!
I lackskor drog de till Sandvikens hamn – en samvetslös strejkbrytarkår.
Vi skrämde dem väl lite men de klängde sig kvar med tredubbla löner mot vår.
Versteegh hade stöd i regeringskanslit genom Kreugers bestuckna bulvan,
genom Ekman som var med på att soldater skulle hit enligt SAFkoryféernas plan.
Mer än 60 man, ett dussin befäl och till det mest ett skolkompani
//Kanske kunde vi avväpnat grabbarna lätt – de var ju mest såna som vi.//
Men vi räknade aldrig på allvar med eld, vi gick ju där till musik
och att skotten var skarpa begrep vi som först när vi nåddes av skräckslagna skrik.
Och där står jag med trumpeten i hand bland kamrater som faller och dör,
//en enda vettig lärdom har jag fått från armén och det är att blåsa eld upphör!//
Det var Erik och Evert och Viktor som föll i det eviga mörkrets minut.
Och Sture, matrosen från Västervik – med livet rann blodet ut,
och Eira som blev träffad i trädgårn bredvid, hon bars in i Skräddarens hus,
och dog medan Ådalen fortsatte stråla i försommarns skimrande ljus.
Och marken var fuktig och mörk av blod och luften var tunn och klar.
Vi sjöng ”Upp till kamp emot kvalen” förstämt fast rösterna knappt nog bar.
Så skura man trappor och trösklar och golv,och lät trasorna torka på bron.
men det blev generalstrejk i tolv hela da’r – där kom den, vår revolution
och ordningen upprätthölls utan problem i en arbetarstyrd region.
Armén var en bricka i magnaternas spel – fem mord provocera’ de fram
som för arbetsgivarföreningens del är en evig och blodig skam.
Våra döda kamrater till nästa val blev mördarregeringens fall
men livet i Lunde blev aldrig sig likt och vintern blev mörk och kall.
Arbetarhjälten i tunnelbanan (JH)
Per Johansson, ordförande i SEKO-klubb 119, påpekade för Connex en rad säkerhetsbrister i Stockholms Tunnelbana. När ingen åtgärd vidtogs, offentliggjorde Per informationen. Som trafikant är jag honom tacksam för det – men Connex avskedade honom.I skrivande stund kämpar SEKO för att få Per återanställd. Elve Nilsson var moderat trafiklandstingsråd i Stockholm som bröt mot aktiebolagslagen när han som ordförande i SL inte vederbörligen informerade styrelsen inför försäljningen av aktiemajoriteten 1999.
Fruängen till Rinkeby till Fridhemsplan,
kolla vad vi kör kors och tvärs genom sta’n.
Många nya ansikten och lite musik
sätter färg på vår kollektivtrafik.
En duva har förirrat sig till vår perrong,
RebellRobert drar en ny respektlös sång,
fyra amerikanska turister flyr
men för oss är varje resa ett äventyr.
Det visslar inte längre som det gjorde då
men ut genom tunneln kommer det ett tåg
så vi ska kunna mötas och leka med varann en stund.
Kommunikationer är civilisationens grund.
Vi åker under husen och sen över bron
och nästa gång vi stannar är det min station.
Jag är torsk på tåget, det är det bästa som jag vet
men det är bara SEKO som värnar om vår säkerhet.
Elve Nilsson var en kriminell moderat
som tänjde lite extra på sitt mandat,
han sålde ut vår gemensamma egendom –
om det kan ni läsa i en hovrättsdom.
Den stockholmsunderjordiska järnvägen
– vi har alla vart med och betalt för den
men för Connex brist på säkerhetsdirektiv
vill vi inte betala med våra liv.
De påstår att Per har varit aggressiv
men från tunneltrafikanternas perspektiv
är det synnerligen troligt att han har räddat liv.
Inför Connex behövs det en stil som är offensiv.
Vi förväntar oss nu att han återanställs
så han kan hålla koll på våran räls
för EN sak är säker: det är ingenting som Connex gör
– oss trafikanter tar de inte minsta ansvar för.
Här kan man beskåda Siri Derkerts modernism,
här kan man få flygblad mot nazism,
stämningen på E4an är ganska trött
men i tunnelbanan är det aldrig dött.
T-banan är stadens blodomlopp
även om man vant sig vid att det blir stopp.
Tågens historia i allmänhet
är en prioritet för vår planet.
Låt mig sitta i solen vid en järnvägskrok
och ge mig en kompis som kör ett lok,
han håller reda på växlarna
och vet åt vilket håll han kör
det är det allmänna bästa som han fajtas för.
Det är mycket han kan men det han helst av allt vill
det är att se till att inte tågen står still –
han är säkerhetsmedveten och i ryggen har han råg –
och det han helst av allt vill göra
är att köra oss runt i tåg
Mitt handbagage är allt jag har (JH 2005)
Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.
Det finns en hed i gömda land
Jag längtar dit igen ibland
Jag ger mig av på egen hand
Mitt handbagage är allt jag har.
Min väg är ljus, min väg är lång
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.
Jerusalem (JH 2004)
Staden är huvudpersonen i sången – men i centrum för den står två unga män, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim. Deras kärlek utgör kontrasten mot stadens långa historia om hat, våld och hämnd.
Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola i Jerusalem
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl männskor ungefär som vi
med sin glädje, sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck i Jerusalem.
Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
vimmelkantiga av helighet irrar de kring i en mytisk sfär
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus
människor begravda under rivna hus
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus
Vi har lärt oss kalla den Jerusalem
Många andra benämner den Al Quds (*1) –
alla de förföljda och förtrampade
dem som mänskliga sköldar (*2) sover hos –
alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar
är reliker av berusad poesi –
själva månen liknar en feberfantasi över Jerusalem
Ashkenazim(*3) som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns
Drömmar om ett jämlikt liv i ett sekulariserat Tel Aviv…
Ortodoxa rabbiner och en arg chassid (*4)
skriker och grälar om sabbatsfrid
ilskna över prideparaden som drar
förbi på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte alls till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam
olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring (*5) i Jerusalem.
Men just i dag är Cardon (*6) full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim (*4)
och du och jag förväntas bli fäder, jag som jude,
du som god muslim.
Här finns patriark efter patriark
som vill avla arvingar och erövra mark
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar
eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på
och vi hamnar lite här och där.
Inget blut und boten med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär
– det är inte gudar och profeter som styr
utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut under Jerusalem.
Bandvagnspotentaten är oberörd
Ständigt mera draksådd för historiens skörd
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med nyckfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör –
en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för…
Men du har smugglat kärleken med hem till mig
och nu lämnar den mig ingen ro
Vägspärrar och murar står emellan oss
men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar på dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två i Jerusalem
*1: Muslimernas namn på Jerusalem.
*2: Anhängare av den internationella solidaritetsrörelsen som reser
till Israel/Palestina för att skydda palestinierna mot övergrepp.
*3: Judar med rötter i Europa, undantagandes Spanien och den iberiska halvön, då kallar man sig sefardim, liksom om man är arabisk jude.
*4: Stränga judiskt religiösa inriktningar.
*5: På romartiden låg Venus tempel där Al-Aksamoskén nu ligger.
*6: Den centrala gatan i gamla Jerusalem, byggd av romarna.
Täfteå (JH 2005)
Det var långt så vi tog flyget
bara min gitarr och jag
Robert körde oss från Alvik
– mitt i skogen en estrad.
Lite avvaktande stämning
men provinsiellt mondän
där satt hela fotbollslaget
som benämnts Röda Armén –
glatt och ogenerat nästan sämst
i Västerbottens län.
Täfteå Täfteå
vilken liten härlig hemlig vrå
äventyrligt ung och vild publik
här och där en gammal proggrelik
Täfteå – det finns två
det jag menar ligger NORR om Umeå
kartan är det knappast utsatt på
men jag tog mig fram ändå till Täfteå
Varma Västerbottenvalpar
med ironisk självdistans
slogs med mygg och svängde sejdlar
med en självklar elegans.
Atmosfären lätt berusad
men beslutsamt kulturell
– de sjöng med i mina låtar
så jag hörde knappt mig själv
attityden var energisk
fast bekvämt horisontell
Täfteå Täfteå
hela Sverige borde hälsa på
tänk att mina strofer kunde slå
vem hade väl kunnat förutspå
det ändå – Täfteå
oförmodat hör jag strömmen gå
men jag sjunger bara på ändå
få se hur långt min röst kan nå i Täfteå
När jag kom till sista strofen
rådde påtaglig extas
och som extra extranummer
blev det allmänt pusskalas.
Det var Erik det var Jonas
– med frenetisk energi
drog de in mig i en husvagn
som de döpt till Britt-Marie
och sjöng Ville i duett för mig
med ömsint ironi.
Jag ska aldrig nånsin glömma
vilka kvällar vi har haft
men jag undrar var ni hamnar se’n
och vem vill ha er kraft?
När poeten återvänder
är det ett han frågar sig
är han värdig att få framställa
en hyllningssång till dig?
Täfteå – ren lyrik,
massor av musik och politik,
fast Lyxsén är kärlekskrank i kväll
är han ändå helt och fullt rebell.
Täfteå Täfteå,
du har gett mig nåt att hoppas på,
lägger flyget ner så tar jag tåg,
i värsta fall så kan jag gå till Täfteå
Hund begravd (Kalle Holmqvist – JH 2002)
Vi kom ner till Göteborg, en varm och solig sommardag
Det var Erik ifrån Linköping och Anders, Max och jag
EU skulle hålla möte och då tänkte vi direkt
att vi måste sätta stopp för deras supermaktsprojekt
Göteborg Göteborg denna vackra stad
Hade intagits av unionens apparat
Vi skulle lyfta fram de ideal vi håller på
Och det står i våran grundlag att man får göra så
Men när svarta gänget börja ladda upp sig för att slåss
Såg kravallpolisen bort från dom och stirra´ argt på oss
Göteborg Göteborg en belägrad stad
Med uniformer och med masker som en dålig maskerad
Sen var vi tjugotusen i en stor demonstration
Som krävde Sverige ut ur denna stormaktsunion
Nästa morgon var vi nyfikna vad pressen skrev om oss
Men dom hade bara skrivit om dom som ville slåss
Göteborg Göteborg En nedtystad stad
Om vår manifestation skrev dom inte ens en rad
När vi skulle hem från Götaplatsen var det inte lätt
För vid Vasaparken stod kravallpoliser ganska tätt
Vi fick springa undan när dom plötsligt gjorde en attack
Men sossarna gav rosor till dom och framförde sitt tack
Göteborg Göteborg Vilket hyckleri
Den som är snäll blir attackerad, Men vandalen han går fri
Sen på natten var vi skakis och snacka’ om det där
Det var nån som sa – det ligger ju en hund begraven här
För bängen hade låtit vissa löpa helt amok
Och sen spöa dom några stackare som inget hade gjort
Göteborg Göteborg vilket satans hån
Vandalerna och pamparna kom lindrigt därifrån
Inga fler folkmord i mitt namn (Holly Near – JH)
Nu lyfter bombflygplan och minor sprids igen
och all världens tyranner namnger fiende och vän
alla våra regeringar stämmer in i samma kör
och faller in i ledet men jag stannar utanför
för det är bara en lögn,
en utav många, vi har hört flera
ge oss inte ny likadan
Inga fler folkmord i mitt namn
Bara en gemensam planet och en enda jord
fast vi ställer öst mot väst och offrar syd för nord
Imperiers plundringar och korståg för moral
när vi ropade ”Gud är med oss” – och mördade tusental.
En globalisering som styrs av en handfull vita män
Krigets första offer nu som då är sanningen…
Kontroll över oljan, lönsam vapenindustri
– men vem har sagt att vi förverkligar en demokrati?
Terroriststämplar (JH 2002)
Man kan bli kallad terrorist om man har skänkt en slant
för att bistå en stämplad somalisk immigrant
som blev misstänkt för att nån i USA blev observant
på att han hade skickat pengar till en fattig anförvant,
man kan bli kallad terrorist om man slår sönder en kanon,
om man hjälper och gömmer en flyende person,
semestercyklar in i militärernas zon
där nån får för sig att man ser ut som en spion.
Se upp om du är född i en arabisk nation
för då kan du säkert enligt SÅPOs konklusion
bli misstänkt för att planlägga en stor konfrontation
och då kan du bli föremål för snabb deportation.
I vissa länder får man fängelse för ejakulation
i sällskap med en nästan artonårig mansperson,
oavsett om det är lagligt i din egen nation
så får nu förtryckarstater lång jurisdiktion,
om du ingår i en alltför högljudd opinion
som envist förespråkar social revolution,
om du deltar i en uppmärksammad antikrigsaktion
där polisen stressar fram en kravallsituation
och du är en mer än osedvanligt slafsigt klädd person
och visar rumpan mot en utländsk högreståndsperson
eller hindrar kärnavfall att nå sin slutderstination
eller kanske obstruerar någon sorts vivisektion
kan du få inreseförbud i varje EU-nation
MEN om du sätter fart på en vapenarsenal
för att systematiskt mörda några tusental,
härjar och rasar som en blodtörstig schakal
med kniv och gaffel som civiliserad kannibal,
planlägger massakrer utan minsta samvetskval,
trakasserar palestinier i åratal,
så länge så att terrorn förefaller helt normal,
då är det ganska troligt att du blir general!
Och om du sedan fuskar fräckt i allmänna val,
spelar under täcket med en CIA-agent,
iscensätter stadskupper på sydlig kontinent
och dessutom är vindögd och ointelligent,
då har du goda chanser att bli president,
ja, att bli president i världens mäktigaste land,
och om du bär dig åt som den värsta tyrann,
hetsar folk emot varann med järnhård härskarhand,
låter insatsstyrkan härja som det värsta gangsterband,
vägrar känna ansvar för skotten som brann
och för filmer och andra bevis som försvann,
kan du va länspolismästare i Västra Götaland…
Men nu, säger vissa, när vår värld står i brand,
behövs i vissa lägen ett första förband,
då kommer från EU ett rambeslut ibland
som vi förväntas godta i förväg underhand –
då gör vi frågan väldigt komplicerad och svår
så de dumma journalisterna ingenting förstår
och politikerna röstar snabbt så gott de förmår
och vår grundlag, vår grundlag, den får sitt banesår
och Sveriges Riksdag står där som en samling dumma får…
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här.
jag läser i tidningen och gråter och svär,
det är en demokratisk och juridisk misär,
jag får en klump i halsen, det är knappt att rösten bä-ä-är…
Min stad (JH 2000)
Männskor sover på trottoarerna i min stad,
snackar revolution på barerna i min stad.
Andra ägnar sig åt religion
och vi bögar retar alltid nån i min stad, min stad.
Männskor tigger av turisterna i min stad
några hotas av nazisterna i min stad.
Det finns vapen lite här och var,
för det tar ingen ansvar i min stad min stad
Nuförtiden hör man många språk i min stad
men för deras skull blir det sällan bråk i min stad.
Jag tror nog att våra öron tål
såväl ekenssnack som albymål i min stad, min stad.
Nu när bankerna och börsen styr i min stad
då är plötsligt befolkningen för dyr för min stad.
Nu sker finansens vilja
och männskoliv är billiga i min stad, min stad.
Men ett OS-galet borgarråd i min stad
bjöd på representationsuppbåd i min stad.
Hela notan smet han sen ifrån,
det likna´ mest ett simpelt rån i min stad, min stad
Det är alltid öppet någonstans i min stad,
men de hemlösa har ingen chans i min stad,
gamla tanter med kassar som kommer i kläm,
och ett barn som inte hittar hem i min stad, min stad.
Var plattan är tror jag alla vet i min stad.
Där finns byggnader av dignitet i min stad,
och där står det alltid nån trött kamrat
som bär på flygblad och plakat i min stad, min stad.
Jag kan bara berätta hur det är i min stad,
sånt som var och en som vill kan se i min stad.
Jag har ingen lösning att komma med,
vi får alla hjälpas åt med det i min stad, min stad.
Gerard Gbeyo (JH 2000)
Han stacks ner av nazister kvart över två på natten
Och han sprang – sökte skydd för att dö.
Han som högg sa i rätten att han hade ingen avsikt att döda,
Vilket hån mot oss allihop.
Gerards mor, far och syskon hade inget att begrava,
Han var bränd – bara askan kvar.
Afrikanen Gerard Gbeyo, mördad och bränd i Sverige,
Hans grav är tom – graven är tom.
Oavsett vad vi ville är han en del av vår historia,
Kom ihåg! Kom ihåg hans namn!
Hej, konstapeln! Vi kan lova dig, vi tänker hejda dem på gatan
Nästa gång – i tid nästa gång.
Och de fann Gerard Gbeyo mitt i centrum av klippan,
I sitt blod, i sitt blod.
Mitt land (JH 2000)
Mitt land är fullt av vagabonder.
En del har kommit nyss från fjärran länder,
en del som barn av statartidens flyttlass
från Sörmlands skogar eller Hanöbuktens stränder.
Mitt land är det som än har mod att trotsa
dem som själviskt vill stänga våra gränser.
Mitt land har kunskapstörstens vilda längtan
att lära känna jordens alla existenser.
Och få har vandrat såsom vi har vandrat
igenom hela nittonhundratalet
från by till skiftesgård, från stad till förort.
Emellan svält och rotlöshet stod valet.
Vårt land är rikt på skog och malm och vatten,
vårt land är golfströmsvärmt och odlingsbart.
Vårt land är ännu nedtryckt efter isen
och isen kanske återtar det snart.
Mitt land är inte fanor och arméer
utan nätter av juniljus och sång.
Mitt land är ingen tygbit på en påle, men
en hotad alm som slagit rot i stum betong.
Och i vårt tysta landskap kan jag läsa
allt det vi inte själva kan berätta,
om frosten som belägrat våra sinnen
och under tjälen avskedsgråtens tysta hetta.
Jag reser innan mitt kvarter är rivet
och dikten bär jag med mig som en hydda.
Om inte allting inom oss skall stelna
så är det hjärtats kraft att drömma den ska skydda.
Mitt land är inte fanor och arméer
utan nätter av juniljus och sång.
Mitt land är ingen tygbit på en påle, men
en hotad alm som slagit rot i stum betong.
De dödsdömda (Karin Boye)
Vid den stora rättegången,
efter domen, efter talen,
höll de dömdas tysta tankar
samspråk i den tysta salen,
sa den ene till den andre:
”Nu vet ingen hur det går oss.
Kanske är det snarast början
på ett verk som återstår oss.
Dina drag är mycket bleka,
vita som den vita glöden,
levande som lågor lever.
Ännu har vi långt till döden.
Brinnande och utan fruktan
går vi till det bittra sista,
brinnande och utan fruktan
stiger anden som en gnista.
Den kan drivas långt av vinden
genom vidder tomma, kalla,
men där skogen står som torrast,
ska två heta gnistor falla.”
Bygga en dröm (JH)
Besvikelser och nederlag
och skändliga kompromisser till trots
så lever vår längtan, kärleksfull och öm,
och inte själva döden en gång
kan ta ifrån er glöden i era hjärtan,
alla ni som dock försökte bygga en dröm.
Jag var i Christiania igen i går,
en vindpinad prärie med öppna sår,
alla våra drömmar från förflutna år,
sönderslitna själar som har det svårt.
Och dagen därpå vid en sjukhussäng
sa jag: ”Tro paa dit hjerte, min lille dreng,
jeg har sedt dig danse her og der
men kan først nu se hvor stark du er”
och det gör mig ont ont ont att se dig liten och rädd
men det gör mig varm och stark
när jag sitter vid din bädd
att känna ditt hjärta slå
– du är modig och stark som få.
I Santiago skrattar männskor igen
och till Valparaíso vänder båtar hem.
Carmen Gloria Quintana som blev levande bränd,
Chiles Fågel Fenix, lever än.
Vid Mapochofloden som var full av lik
går studenter och sjunger om politik,
möt mig nere vid Peñan som igår,
låt oss jämföra förlorade år,
måtte det bli snart, snart, snart som vi kan börja bygga igen,
låt oss vårda banden ömt som vi knöt i landsflykten
för männskor är bräckliga men drömmar är starka. min vän…
Vind och vatten (JH 1989)
Mina ord far som gnistor ur en brunn
och fraser kommer snubblande ur min mun
och sjunger envist sprucket glödande som eld
och faller sönder för att byggas upp igen.
Om du söker det som alla tiger med
så gå försiktigt men med sjungande steg.
Dröm och vaka skulle aldrig gått isär.
Glaset brister men den sköra isen bär.
Och jag möts igenom tiden med mig själv,
källan torr och en nästan slocknad eld.
Allt finns kvar här fastän allt omkring oss dör
och allt vi längtar efter finns där innanför.
Varifrån kommer alla hårda skal?
Sist vi sågs hade jag väl inget val.
Gamla sår måste rivas upp igen,
måste rivas upp igen
så att själen hittar hem.
Nu tystnar bruset ifrån gatan nedanför
och stjärnljus formas i mitt inre till en dröm.
Jag ser en måne över främmande terräng
och känner värmen av en främling i min säng
och skuggor smyger över fältet just i kväll
-en partisan som söker efter sin kamrat.
Han närmar sig en mur med järnbeslagen dörr
och vet att den han söker finns där innanför.
Vägen går kanske genom hugg och slag.
Smärtans år, sorgens natt, förtvivlans dag.
Varje vår brister knoppar, forsar flod,
genom sekler flyter blod – ge mig mer förtvivlans mod!
Varför drömmer jag att taket rasar in
så jag kan lämna allt och virvla bort i vind?
Varför drömmer jag om vägar utan slut
och soluppgångar som jag aldrig sett förut?
Och jag ser att jag är täckt av skrämda skal
men i djupet finns ett lejonhjärta kvar
och fast jag är till döden trött och feg och skör
vet jag att den jag söker finns där innanför.
Här är jag – inget vet mitt rätta namn.
Jag vill ha öppet hav och ingen hamn.
Vindarna är ju fyra, haven sju,
jag är inte tämjd ännu,
vind och vatten är min famn.
Folk tror att vi är kära (JH 1989)
Vilken fest en helt vanlig torsdag kväll!
Häll upp en droppe mer av vinet så är du snäll…
Tänk att vi har vart vänner i fyra år!
Och ändå känns det som vi träffades först i går.
Berätta om när du körde utan körkort till Cannes!
Tänk vad mycket det finns som man inte vet om varann.
Ta mera glass – du, vi väntar väl med att gå ut?
Jag önskar verkligen att kvällen aldrig tar slut.
Aldrig har jag skrattat som nu!
Åh, vilken kväll – eller vad säger du?
Jag skulle kunna svära på att folk tror att vi är kära.
Konstigt att alla vinkar – och servitören blinkar.
Han ger oss gratis drinkar. Vad menar han med det?
Månen är full! Vi kan väl gå till stranden efteråt?
Där satt en dragspelsmusikant och spela en härlig låt!
Vi kan väl skåla nu? Natten är redan nära.
Folk tror att vi är kära.
Vad tror du?
Han är långsam (JH 1988)
Min kille är en riktig lantis som de skrattar åt i stan.
Att ta sig från sängen till sitt jobb tar honom halva da’n.
Han passar inte alls i satelliternas tidevarv
men det är just det som är hans speciella charm.
Fast omodern så är han fri från lutheransk moral
och industrialismens ideal.
Han är långsam och noggrann, när andra trängs
och slits och slängs, då sover han, ibland med mig.
Aldrig på väg nån annanstans,
dag efter dag är han där för mig,
han är långsam och lugn.
Som en landsväg under solen,
som en oxe framför plogen,
som en sommaräng…
Han hinner aldrig bort, finns alltid där, när jag flyger,
när jag dansar är hans ögon där, ser på mig
som en eld utan ord, som en klippa i vinden,
sommarnatten flyr men han minns genom vintern,
vet jag nog.
Han är långsam och noggrann,
allt förändras, allt förintas, kanske han
är kvar.
Utan att slåss (JH 1983-89)
Jag har bott på alla malmar här i sta’n,
Söders höjder, Norrtull, Gärdet, Fridhemsplan,
När jag flytta hemifrån var jag bara arton år
och ville se om det fanns en värld för en sån som jag.
Jag ska försöka att berätta om jag kan
– minnen stockar sig i orden som vill fram,
Jag var inget storstadsbarn, levde flera år i kval
tills jag lärde mig att hitta till din famn
och din och din och hans för om vi vill ha varann
får vi visa det ibland,
jag har älskat vitt och brett, mycket dårskap,
lite vett, har försökt att hitta rätt
utan att slåss, utan att slåss, utan ränker och strid
har jag kämpat för min tid
tills jag kunde vara fri utan att slåss.
Alla tiders grabb och alla tiders låt,
mitt i sockret salt och mitt i skrattet gråt,
sån är jag och sån är du – vill du leka med mig nu?
Vill du inte, är det inget att göra åt.
För ingen kan domptera kärleken – jagar man den,
flyr den, flyr man, kommer den.
Så vi ses igen nån gång. Du har gråtit på min sång
men det är dags för dig att sticka nu, min vän.
Men lämna inte nyckeln kvar
ta den med dig när du drar
– stick den i mitt lås nån dag.
Överraska mig ibland
och skräm upp mig litegrann,
kom tillbaka när du kan
utan att slåss, utan att slåss
utan frack och bonjour,
varma hjärtan bär slitna skor,
jag ska bli stark när jag blir stor utan att slåss.
Aldrig förr har gryningstimmen vart så fin
– och jag vaknar av en vind i min gardin.
Allt är nu och allt finns här.
Jag är lika dum och kär
och i drömmen syns ditt välbekanta flin
och i skuggan trevar jag efter din arm
men bredvid mig ligger bara min gitarr.
Som så många gånger förr
har jag stängt min egen dörr,
lite sur och sne’ men hel i alla fall
och jag trampar samma spår
och jag slickar samma sår
som går upp varenda vår.
Fast jag känner bitter smak
och jag är ett plundrat vrak
kan jag ännu leva rak
utan att slåss, utan att slåss.
Jag vet precis vad jag vill,
jag tänker gnistra som ett bloss,
jag ska försöka en gång till utan att slåss.
Dans på våra gator (JH 1987)
Var jag än går finns era spår, färger och sagor och dans.
Blommor som ryckts ur sin mylla slår rot i ett främmande land
och fast ni kom mest utav tvång gör ni mitt liv till en fest,
här där vi lever behöver vi vindar från syd, öst och väst.
Ge mig en stad full av färger, i vart gathörn en öppen hand,
ett land fullt av olika mönster som vi kan kalla vårt eget land.
Sånger från vidöppna fönster som ska klinga tills natten är slut
för det är dans på våra gator nu.
Palomita – duva från syd – vila här i min famn.
Tänk att ett folk i mitt hjärta kan rymmas i ett enda namn.
Compañero, el corazón abriga coraje y amor.
Hjärtat har mod och kärlek när rättvisans tanke rår!
Eü arkadash, selám làr saná – ta min hälsning, min vän!
Tå kalåkieri inéedå – nu är det sommar igen.
Sommarens rus, nätternas ljus – det ska vi dela med er!
Kom till vår lövade brygga, här finns det plats för fler!
Mina händer (JH 1987)
Mina händer har hållit i gitarren.
De har burit bagage längs järnvägsräls.
De har vinkat farväl från tågkupéer,
köpt biljetter som fört mig till nya
ställen varje kväll.
De har aldrig krossats i maskiner,
de har aldrig hållit i gevär.
de har aldrig slitit i fabriker,
de har lockat fram musiken,
smekt den som jag haft kär.
De har kluvit Medelhavets vågor,
plockat apelsiner i Toló,
mina händer har hållit mjukt i dina
under stjärnhimlen i Afrika
i vinternattens ro.
Om de nån gång skulle vara knäppta
har det inget samband med nån bön.
Lite kan de göra för att hjälpa men ska hellre
än att tigga slåss för rosor och för bröd.
Mina händer har fallit tungt i vanmakt.
Om jag trodde på kristna kyrkans gud
skulle de ha höjts mot honom knutna,
förbannande hans härsklystnad
och kärlekslösa bud.
Men det är inte hans fel, stackars krake.
Det är lismande män i biskopsdräkt
som har händerna fulla av stiletter
fast de döljer dem
så skenheligt i sammetskappans veck.
Mina sånger är mina bästa vänner.
De kan aldrig försvinna eller dö.
Jag vill va som en trädgård full av örter
som lindrar alla plågor och
som aldrig täcks av snö.
Hela det förflutna finns inom mig.
Jag bär med mig alla som jag känt.
Sorgen kan jag bära och kärleken
till alla jag ska möta, allt som ännu inte hänt.
Framtiden är full av mörka blindskär
och den är ett ändlöst äventyr.
Framtiden finns här i mina händer
och nyckeln till en ny värld där kärleken styr.
Järnvägsräls (M Safka – JH 1981)
Järnvägsräls –
vart tänker du ta mig nu?
Jag har sjungit för mig själv i en tom kupé,
det är dags att sjunga ut.
Flygplansvinge
vart ska vi ta vägen idag
det är sällan jag har lust att följa med
men jag hamnar där jag ska
och jag har en sång
om en vän som jag hade kär
som tog livet av sig själv
på en rock’n’rollkonsert
lalala
å herregud
om du hade hört mig då,
som jag banka på ditt hjärtas dörr
och ringde på din telefon,
din inre telefon
om du hade hört mina kärleksord
men musiken var ju på
musiken var ju på
och jag har en sång
om en vän som jag hade kär
som tog livet av sig själv
på en rock’n’rollkonsert
Järnvägsräls
vart tänker du ta mig nu?
jag har sjungit för mig själv i en tom kupé
fast jag borde sjunga ut
jag borde sjunga ut
flygplansvinge
vart ska vi ta vägen idag
det är sällan jag har lust att följa med
men jag hamnar där jag ska
och jag har en sång
om en vän som
som tog livet av sig själv
på en rock’n’rollkonsert
Jag följer rälsen (JH 1981)
Jag kunde varit rallare. min farfar han var stins
och jag, jag följer rälsen vartsomhelst där männskor finns,
jag bara följer min gamla dammiga järnvägsräls.
Jag har dragit hela landet runt i glädje och i sorg
från stormarna i söder till solskenet i norr,
jag bara följer min gamla dammiga järnvägsräls.
Sångerna har vingar, de flyger som de vill
men människan hör jorden till.
De som röjde vägarna och reste stad vid stad,
de visste vad de gjorde för här kommer jag…
Stövlarna är slitna av vind och snö och regn
men får jag bara vila i din famn, i din säng
kanske jag till och med glömmer min gamla järnvägsräls.
Möt mig vid stationen, jag kommer klockan två,
eller vänta på mig där du är, jag hittar nog ändå,
jag bara följer järnvägsrälsen hela vägen till dig…
Här ligger hela landet och öppnar sig för oss.
På hennes fina ådror, där biter ingen rost,
hon behåller sin gamla dammiga järnvägsräls.
Jag vill ha dig (JH 1981)
Ja, jag vet, du har ditt eget liv att reda ut
och mellan dig och honom är det långt ifrån slut
men jag vill ha dig.
Om du öppnar dina blinda ögon kan du se
vilken otroligt underbar kille jag är och jag vill ha dig!
Ja, jag tycker det borde va på tiden för oss två,
snart är jag gammal, snart är jag grå och jag vill ha dig!
Rätt som det är så ligger jag på bår
och då blir du nog jävligt lessen ändå och jag vill ha dig!
Det är tyst i tamburen och min säng är för stor
och jag orkar inte längre sätta på mig mina skor
och jag vill ha dig.
Mitt hjärta väger tio ton, min kärlek är ett sår
och jag tittar efter dig överallt där jag går
och jag vill ha dig!
En dag när jag får en fin limousine
med blänkande krom och diamantdollargrin
och du kommer gående i rännstenen,
då åker jag bara förbi! (Ha!)
En dag när jag blir en rock’n’roll star
och äger en swimmingpool och en bar
och en hammock gjord för två
och en marmormur med en platinagrind
då ska du inte tro att du får komma in,
där kan du stå!
Men jag vill inte ha miljoner med flis,
jag vill inte ha en whisky med is,
jag vill ha dig!
Jag vill inte längre springa hit och dit,
jag vill inte ha glamourbögarna på Castro Street,
jag vill ha dig!
För du har ett riktigt hjärta ändå
och du kan hålla om mig och du kan förstå,
ja, jag vet att det kanske låter banalt
men då får det väl göra det då!
För när man träffar en kille som du av en slump
blir man vänd upp och ner, bak och fram och runt
och jag vill ha dig!
Jag träffar väl nån annan i höst eller till jul
men den enda jag kan tänka på nu är du
och jag vill ha dig!
Alla barer stänger och klockan går mot tolv
och här kommer jag och gå och trampa mitt golv
och jag vill ha dig!
Jag kan packa min väska och cykla min kos,
jag kan hitta på en ramsa för att leka bort min blues
men jag vill ha dig! Jag vill ha dig!
Tillbaka igen (JH 1981)
Det var längesen vi låg som en i ditt rum i Vasastan.
Du höll mig hårt, jag låg så still och somna som ett barn.
Det hade du väl aldrig trott att jag mindes hur det känns
men plötsligt bryter minnet fram fast det var längesen
men jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen
och allt som jag lärt vore ingenting om vi aldrig sågs igen.
Vi virvlade igenom snön i en fjärran sagas nu,
men någonting blev aldrig sagt, vi visste inte hur
så fast jag höll dig hårdare som jag aldrig ville gå
så fanns en rastlöshetens främlingsskap i oss ändå
men jag kommer tillbaka…
Idag är det en annan som jag helst av allt vill ha.
Vår svårighet att få varann är på ett annat plan.
Han längtar efter äventyr, till stillhet står min håg
men jag reser bort från kärleken fast på ett annat tåg.
Men jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen
och allt som vi känt vore broar vi bränt om vi aldrig sågs igen.
År läggs till år, vi kommer och går och lär oss av varann,
förstår en del när det är för sent och hinner fram ibland
men fråga inte mig om hur det känns att vara fri,
då är fåglar fria från de vindar som de färdas i.
Och jag kommer tillbaka igen, jag kommer tillbaka igen
och allt som jag lärt vore ingenting om vi aldrig sågs igen.
Följ hennes steg (JH 1978)
Gråa gator och glömska gångar, djupt i själen döda minnen,
det finns sånt som är lätt att glömma som att va vid din sida nu…
Vida vatten och vilsna vänner, trötta på alla dina later,
den sorgsna ömhet som vi känner följer dig till tidens slut,
sliter dina händer kalla, tappar dina egna tankar,
från den ena till den andra utan att dela någons läger,
jag är bara en av många som inte kan förstå vad som fattas,
låt oss vara med och känna vad din sorg och rädsla väger,
Hej kära systrar och bröder, jag ser ett skepp som är långt på väg,
utan ljus som leder i natten, jag har nåt att säga: Följ hennes steg.
Följ henne varligt, gör hennes väg mjuk,
hon får nog hårda smällar ändå,
ett nät av kärlek, svaghet och styrka,
hjälp henne falla utan att slå…
Frusna frågor och knutna händer, feberfrost i hjärteroten,
ingen som tolkar dina drömmar före skymningen,
kramptillstånd och ambitioner, svarta skuggor och bleka toner,
allt är ett av samma hunger om och om igen.
Jag far från stad till stad med tåg och lämnar hjärtan efter rälsen,
ibland så kan jag minnas ögon som inte liknar några andra,
vad är det för ett hål av tystnad som finns emellan oss ändå,
vi är ju ändå syskon, ska vi inte följas hela vägen?
Hej kära…
Följ henne…
Ljugarlåt (JH 1980)
Man kan gärna ljuga litegrann om det bara är på skoj ibland,
man kan ljuga för att nån stackars typ ska slippa mera stryk.
Man kan ljuga för att bättra på en historia som alla skrattar åt
men när de ljuger om sånt som liv och död så får jag lust att spy.
Jag behöver ingen Cadillac, inget barskåp, tack, och ingen frack,
och ingen dyr och sällsynt grej behöver du ge till mig.
Du behöver inte lova nåt om att stanna här i vått och torrt,
nej, det enda jag vill ha av dig är att du inte ljuger för mig.
Folk ljuger om vad de ser och hör och de ljuger om vad de själva gör
och de ljuger om vad de ljuger för och med vem de går i säng.
Men om vi också ljuger oss blå så är våra lögner väldigt små
om man jämför med dem som sitter på hela vårat stora gäng.
De sitter bra och de sitter skönt, att förhandla med dem är knappast lönt,
en större framgång har mången rönt när han rest sig för att gå.
Men om vi försöker komma loss så säger de att vi har börjat slåss
och så ropar de på polis förstås, det kan du lita på.
En otroligt godtrogen typ är jag, den mest lättlurade killen i sta’n
och ända sen jag var litet barn har jag haft svårt att förstå.
Men jag har vart runt och sett mig kring och om jag har lärt mig någonting
så är det att de som ljuger, de tar i så det förslår.
De ljuger om vem som sliter hårt, de ljuger om vem som tjänar på’t,
de ljuger när de säger att vi sitter i samma båt.
Men det här mellan oss är en annan grej för vi är väl kompisar, så säg,
och det enda jag vill ha av dig är att du inte ljuger för mig.
Nåt på spisen med varann (JH 1977)
Min hjärna är förseglad och tungan min är tyst
men genom mina ådror seglar minnet av din kyss
och jag kan nog hålla kvar det för jag lever, lever än
fast båda är vi rädda för vad som ska hända se’n.
Vi träffades som vänner, vi var aldrig älskare.
Det trodde jag var nästan klart emellan dig och mig,
eller vill du bara gömma dig hos mig nån gång ibland?
Det skulle aldrig hålla som jag far från land till land,
som jag far från land till land så jag aldrig kommer fram
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann.
Och om det är din kropp mot min eller bara några ord,
en tid att känna efter under tystnad ovan jord,
hur ska jag kunna veta det när vi döljer lite grann
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann,
fast vi talar med varann, fast vi aldrig kommer fram
och tittar efter spåren efter tiden som försvann.
Och det är inte bara dig som jag vill hålla om.
Det finns en värld där utanför som ropar till mig: kom!
Och jag vill säga länge innan tåget är på väg:
nu är det dags att skiljas eller dags för nästa steg,
eller dags för nästa steg fast jag tappar vad jag fann
och glömmer bort att vi har nåt på spisen med varann.
Så jag har mina sånger och du har din fiol
och allting annat som du är i regn och vind och sol
och sång och kärlek blandas alltid samman i mitt liv
även om jag minns det bäst med skallen full av vin,
med skallen full av vin och med hjärnan full av sand
och tänker på att vi har nåt på spisen med varann.
En främling i mitt liv (JH 1977)
Varje gång när planet lyfter eller tåget börjar gå
så blir jag rädd att det är sista gången.
Tänk om ljusen skulle slockna eller hjärtat sluta slå
men värst av allt: Om det blir tyst på sången.
Då tänker jag på dem som aldrig sjungit ens nån gång.
Jag möter dem på gatan fast de sliter dagen lång.
En kväll kan bli ett äventyr fast natten är sig lik.
Jag sjunger. Kanske nån av dem vill höra min musik.
Det finns ett hav av känslor mellan oss och ändå blir
vi främlingar i varandras liv.
För jag har bara hunnit börja säga vad jag minns
och än är mina cirklar inte slutna.
Jag är väl nån sorts luffare, ett blad i glömskans vind –
ett träd som växer med alla grenar brutna.
Då tänker jag på dig som en gång delade min säng
men stelnade av skräck inför ditt möte med dig själv.
Jag undrar om ur brutna grenar livet flyter bort.
Jag borde söka upp dig för livet är så kort
men det skulle ändå va för grymt, det skulle va för hårt
att se dig som en främling i mitt liv.
Nu rör sig klockans visare och ljud från gatan hörs.
Snart är det dags att dra till nästa ställe.
Men jag ligger kvar en timme till, försöker ta det lugnt.
Det gäller ju att va i form till kvällen.
Då tänker jag på alla dem jag mött nån gång på tåg
som haltar genom livet med hundra öppna sår
och de som reser över hav och super i en hamn
och blicken kanske klarnar en sekund vid glasets rand
och jag tänker att det kanske är ett pris för att va fri
att va en främling i sitt eget liv.
Och när jag kommer hem igen och huset där vi bor
sluter mig som en vilsen hund i famnen
fastän dörren verkar gisten och vår hall är full av skor
och runtomkring på golvet ligger dammet.
Då tänker jag på dem som stilla andas i sin säng
för som vanligt sover allihop när jag kommer hem.
De ska ju upp i morgon, nu är väckarklockan ställd.
Jag smyger uppför trapporna och skrattar för mig själv.
Det kanske är för mycket sagt att påstå att vi blivit
främlingar i varandras liv.
I morgon ska jag ringa till en vän och säga hej,
nu är jag hemma här i tio dar.
Fastän almanackan verkar full så vill jag träffa dig.
Hur har du det på lördag? Jo, jag är kvar.
Vi försöker så försiktigt för vi vet hur svårt det är.
Det är väl också själva fan att man ska bli så feg.
Jag har en dröm nånstans längst in, den är nog redan död
om att alla är vi människor och ingen är en ö.
Skratta inte nu – jag önskar bara att vi blir
mer än främlingar i varandras liv.
Andalusien (1938)
(JH 1975 efter Bertolt Brecht)
Teresa Carrar hade fyllt fyrtitvå, hon var änka med två vuxna barn.
De var söner till henne och Carlos Manuel som blev skjuten på torget i sta’n.
Och att änkan Carrar vet nog mer än hon säger, det viskas ibland här och där
för fast fascisterna mördade Carlos Manuel, fann de aldrig hans båda gevär.
Nu knyts alla nävar till motstånd och strid bland dem som ännu är kvar.
”För att de inte ska vrida tillbaka vår tid, ska vi offra allt som vi har,
för hellre ska blodet i ådrorna mina flyta på vägar och fält
än det flyter i kroppen på en som gav upp och som hälsar diktatorn snällt.”
Det stormar på havet och himlen blir mörk och man ser knappt båtarna mer.
”Kanske glömmer generalerna att vi finns till när så många tigger och ber.
Kanske har de en karta med floder och berg och med städer som tåg kommer till där man glömt sätta ut en sån obetydlig plats som en fiskarby nära Motríl.”
Hon reste sig sakta och skrattade tyst åt att få en så barnslig idé.
”De får håna mig allt vad de vill här i byn men ni får inte dö alla tre!”
Och fast gevären låg kvar där hon gömt dem en gång bars ett lik in från stranden en kväll. ”Å Maria, de har mördat mitt äldsta barn – det bevisar att jag hade fel!”
Ja, så gick det till när gevären togs fram med fanan hon lindat dem i.
det ena fick José till sist i sin hand, det andra bar Teresa i strid.
Hon sa: ”De svinen tog från mig min sista illusion, det är allt jag har att tacka dem för! Men ger jag mig nu, då är hoppet förbi för dem som blir kvar när jag dör!”
Teresa Carrar fördes ut klockan fem, det är alltid i gryningen.
Några skott, lite fler än som hade behövts, jag kan höra dem dåna än
men historien tar inte slut med soldaten, en bondson som sköt som en karl.
Varje gång när det gäller ska vi alla ta vid där hon föll, Teresa Carrar.
Ville (JH)
Jag vill tala om för hela världen att jag är kär i Ville.
När han sitter och gnider på sin fiol är han världens sötaste kille –
är han världens sötaste kille.
Villes morsa vill inte att han och jag ska vara tillsammans
för vi läser aldrig läxorna, vi bara kelar med varandra –
bara kelar med varandra
Villes farsa har sagt att han aldrig vill se oss ihop nån mer gång
men vi träffas varje kväll ändå och låssas spela ping-pong
Magistern har sagt att Ville och jag får låta bli att hitta på nån dumhet.
Vi hinner aldrig till fotbollsplan, vi blir kvar i omklädningsrummet
vi blir kvar i omklädningsrummet
Kuratorn har sagt att det här är bara en fas som vi går igenom
men om den går över har jag ingen lust att leva utan honom
att leva utan honom
Morsan och farsan är okej fast farsan hänger på krogen
men om de fortsätter hacka på våran kärlek ber jag dem dra åt skogen,
då ber jag dem dra åt skogen
Ville är skön och Ville e’ go’ och Ville smakar honing
men ingen av oss är arton år så ingen av oss är lovlig…
Så hemma har de sagt att om vi gör det igen så ringer de bängen
så därför har vi gjort det nästan överallt utom i sängen
mmm – utom i sängen
Men det är skönt att va’ i parken i sommarns varma vindar
när blodet brusar i alla vener och luften börjar brinna…
Jag vill tala om för hela världen att jag är kär i Ville
och han har sagt till mig att jag är världens skönaste kille
är världens skönaste kille
Jag hatar patriarkatet (JH 1975)
Jag hatar patriarkatet, ska säga er varför.
Det krossar kraft och kärlek och gör att männskor dör.
Det kväver allt som lever hos dem som inget vet
och pressar känslan ner, ner, ner till död likgiltighet.
Det kostar kvinnor livet idag liksom i går.
Prelater sanktionerar allt och läser Fader vår,
där kvinnan blir en handelsvara, medbrottsling och slav,
bevakad som en fånge från sin vagga till sin grav.
Och ni som sitter tysta och låter detta ske,
förbannat är vart steg ni tar för att ni inget vet,
och särskilt ni som själva har munnen full av jord
och ändå tror på härskarna som stjäl ifrån ert bord.
Ja, ni som själva trampas ner och står vid en maskin
och tillverkar de vapen som kan döda mänskligt liv
och inte orkar fråga mot vem gevären vänds
och aldrig skådar upp mot skyn där nya stjärnor tänds.
Ja ni som själva tuggar sten och offrar allt ert liv
och sätter er på alla som är svagare än ni,
på kvinnor, barn och bögar som begått ett enda brott:
att födas utan vapen eller vilja slippa slåss.
Jag hatar patriarkatet för det har stympat mig
och aldrig lärt mig tala som jämlike till dig
och mina bästa vänner har det till hälften kvävt
så att de är som döva för allt de aldrig levt.
Barnet som de lämnade på vägen (JH 1971)
Jag är barnet som de lämnade på vägen
men de kunde inte annat, nej nej nej,
det är därför som jag hänger här kring scenen
för jag vill va med nån som bara gillar mig,
bara gillar mig.
Alla killarna ska vara mina pappor
och mina barn ibland när andan faller på
och tjejerna ska tala klart som mamma
och se på när jag lär mig att gå,
när jag lär mig att gå…
Ååååh, mamma, det är nånting som är fel,
jag verkar ganska tuff fast jag är nog lite stel,
jag vill inte vara ensam hemma, livet går så fort,
jag är fem år igen och mitt hjärta känns så stort.
Du har samma sorgsna leende, det träffar hjärtat mitt
men var är elden som du hade då?
Nu vill jag hålla om dig medan stjärnor målar vitt
och i morgon ska jag resa mig och gå,
resa mig och gå.
Hej Melchior, det är något som känns rätt,
vi är nog lite stela men vi lever på nåt sätt.
Får jag sova här bredvid dig när livet går för fort?
Jag är fem år igen och mitt hjärta känns så stort.
Valarna som sjunger (JH1972)
Människor på tåg och människor i öknen
och människor på femtonde våningen
som blöder hemligt, de finns där ständigt,
de är delar av mig själv.
Människor på hav, tysta hästar genom natten
och hundar som gått vilse på vägen
nog ska vi mötas
när mina drömmar går mot skymningens eld.
Kom hit igen när solen sjunker
och ljungen fyller Lojsta hed.
Jag hörde det i vinden som en gryningskör där du var med.
Sol i bränningssus och furor som ska fällas
och hus av sten som rasar av sig själva
Vi måste välja om vi ska säljas
eller känna och ge.
Övergivna slott och döda kommunarder
och gator som har tystnat av sprängskott
Till och med sjömän
på skepp som sjunkit, isolerade i hav
kan höra valarna som sjunger
femhundra mil från hav till hav
från Grönland bortom skärgården till Celebes till Berings hav.
Saker som jag når när inget annat rör mig
och sånger som kan få mig att drömma
när ljuset saknar liv och inga eldar
kan göra luften varm.
Upp till bara dig – upp till hela världen
och ner till djup som ingen vågar pejla
och sömnen sviker och solen stiger
och båten lägger ut.
Blev Du förvånad av att se mig?
Men jag har alltid hittat hit.
Jag reser utan karta och är
inte rädd för död och liv.
Tim franeraren (JH 1972)
Mycket inspiration kom från Joni Mitchell – här är huvud-
personen en släktning till hennes Nathan La Franeer.
Har ni hört om Tim Franeraren som nådde himlens tron?
Han steg upp på världens högsta berg och talade om alienation.
Han stod där gyllne, vit och röd, och visste vem han var.
Och måsar samlades omkring för att höra vad han sa.
Han såg hus av plåt och mat av plast och kläder av galon
och han spådde männskors sönderfall och degeneration.
Vi föddes till att känna ljus och vinden i vårt hår,
men vi jobbar i fabriker eller sitter på kaféer år från år.
Har ni hört om Tim Franeraren som nådde himlens tron?
Han gjorde vad han kunde och blev anklagad för alienation.
Han sa, vi måste lära oss att göra vad vi vill
men de slog honom i bojor i en källare för att hålla folket still.
Slottet (JH 1971)
Jag har alltid levt i ett slott med utsikt över en hamn.
Alla runtom i staden och byn kände mig vid namn.
Det gick en väg till slottet och den var alltid full.
De bad mig att komma och följa med dem men jag
stannade kvar här för döda förfäders skull.
De kom och gick med sommar och höst och lämna mig i mitt rum,
ensam i ett eget slott och undrande och stum.
Vinröd sammet i minsta vrå och förpliktande hermelin.
Jag såg när hamnen frös till och jag levde i slottet
och samlade döda svalor i skrin.
Hamnen är farbar och vägen till slottet är full av männskor igen.
De har slutat prata om båtar och hav och samlar vapen och män.
Jag har upphört att kommunicera med dem och odlar min existens
och väntar på slutet och hoppas att slottet ska bli dem ett bra residens.
Tobias (JH 1972)
När ögonen slutar att stirra genom skivorna av glas
Och sakta bryts i leenden och ljus,
Då ska vi försöka att tala på ett nästan främmande språk
Som liknar vindens sång och havets brus:
Tobias – jag kände dig men du såg aldrig mig.
Medea, finns det nån som kan leva med dig?
Ensam på Vargön utan hundar och utan nån som ser
Men jag hade nån sorts dröm ihop med er.
En gång i Timmys luftslott var vi tillsammans en minut,
I ett rum där det såg ut som om nån hade levat.
Ett fingerat brev till avsked och ett bord med stolar kring
Där kanske några en gång i världen hade levat.
Timmy, en enda gång har du begripit mig.
Florence, du är den första som har talat med mig.
Skrämda av världen och såna som jag och ensamma mer och meer,
men det fanns ett ljus i ögonen på er.
Ibland får jag för mig att ni är bara namn
Eller nånting i hela världen som jag drömt,
Men jag trodde att jag behövde er för att fylla ut ett hål
I mig av nånting som min mamma hade glömt.
Tobias, jag kände dig men du såg aldrig mig.
Daniel, varför känns det så sorgset att träffa dig?
Skrämda av världen och såna som jag och ensamma mer och mer,
men det fanns ett ljus i ögonen på er.
Polska (JH 1968)
Sade tiden till mig: Har du lyst dig själv bann?
Har du spritt alla dina år som stenar i sand?
Har du skurit dina rötter, har du vigt dig åt vinden?
Det finns skugga under linden, det finns vänner ibland.
Sade skuggan till mig: Jag har inget att ge.
Men i solen, där dansar man, där kan du höra och se.
Du ska inte komma åter med en krona utav tårar.
Hör hur flöjterna låter – och då måste du le.
Sade flöjterna till mig: Kom och dansa med oss!
Vinden blåser genom dig som den sjunger i oss.
Inget löfte är för evigt, ingen kommer för att stanna,
Inga floder är likadana, skaka rorsmännen loss.
Sade rorsmannen till mig: Jag har inga svar.
Jag har rott i så många år,lika många har jag kvar
Och den enda stund på dagen när jag känner att jag lever
Är när båten går med strömmen och vi vilar på vårt läger,
Jag kan lova att du drömmer, jag kan lova att du lever,
Jag kan lova att du glömmer både tiden och oss.
Jag sa: Christer, du är galen (JH 1971)
Jag sa Christer, du är galen, det tjänar inget till.
I fem år har jag försökt uppmuntra dig till att göra vad du vill,
men det slutar alltid likadant, med nån självutplånande akt.
Nu till exempel svarar du inte på nånting av det jag sagt, det jag sagt…
Alla har en himla massa ångest att leva ut
och man kan inte gå tillbaka till gamla stadier från förut,
nu är det lätt för dej att kalla mej intellektuell
men jag är inte hälften så blockerad som du har vart i kväll,
i kväll – du har förstört hela min kväll!
Jag är trött på den här historien, jag kan den bak och fram.
Nu till exempel spejsar du ut på gamla känslor av skam.
Jag tänker ta avstånd från och med nu från hela din neuros
och flytta nån annanstans innan min hjärna går i lås,
i lås, innan den går totalt i lås.
Violinen i Mosul (Jan Hammarlund 2021)
Amin Mukhdad gick upp på husets tak
och spelte sorgset på sin violin
tionde juni tjugohundrafjorton,
han spelade med fara för sitt liv.
Sen smög han sig för källartrappan ner
och gömde alla sina instrument,
en cello och gitarrer och fioler
och for till Baghdad och lämna huset stängt.
Syskon och föräldrar och lite mindre krig
bara lite mera trygghet, lite mera trygghet,
lite mera trygghet, lite mera hopp om frid.
Men längtan till fiolen blev för svår.
Han bara måste återvända hem
till Mosul, det var checkpoints överallt
han släpptes in men inte ut igen.
Det innersta av rummen satt han i
och IS terror pågick runtomkring
Han spelade så tyst med fönstren stängda
och ut på gatan hördes ingenting.
Så mycket hat – och nog finns det fog för det
efter alla dessa bomber, alla dessa bomber,
alla dessa bomber – och Pentagons armé.
Moralpolisen kom och höll förhör,
beslagtog alla Amins instrument,
och notpapper med hoppfulla sonater
som han i gravens tystnad satt på pränt.
Han gömde sig hos släktingar i sta’n,
där lyckades han bygga en adad
av träbitar och gamla nötta strängar.
Vid nyår tog han sig tillbaks till Bagdad.
Från Mosul kom ett brev som bad om en konsert
nu när staden var befriad,
och vi bad honom att spela vid den gamla helgedomen
– våra själar läktes där.
Hem från Afganistan (JH 2012)
Hade ändå ingenting att göra.
Hade varken lön eller lägenhet.
Kunde inte längre gå och stämpla
– min period var slut så vitt jag vet.
Jag försökte kväva alla tvivel
när vi satt och vänta på vårt plan.
Jag fick med mig tårar och besvärjelser
när jag reste ner till Afghanistan.
Inget vet hur länge det kan vara.
Ingen vet hur många de kan bli.
Arbetslösa glin blir talibaner.
De behöver jobb precis som vi.
Vi har svårt att urskilja civila.
Vi har svårt att se vem som är vem.
Många av dem tror att vi är jänkare
som skjuter först och frågar sen.
Där deras vägar har minerats
kan allt ta slut i en krevad
så vi trampar sönder deras åkrar
och bjuder barnen på choklad.
De har sett sovjetiska arméer
och NATO- och USA-förband.
De har blivit dödade i tusental,
de vill inte se oss mer i sitt land.
Jag har hört att morfar drog till Spanien
när han gått ett halvår arbetslös
men han stred ju på den rätta sidan
fast han både hungrade och frös.
Jag har både mat och varma kläder
men jag vet inte varför jag är här.
Kanske handlar allt om gas och olja,
kanske är jag bara – en soldenär.
Om man vill lyckas sälja vapen
får man skapa marknader för dem.
och att våldet bara eskalerar,
kan du va’ övertygad om.
Kanske kan jag tiga med vad som hände.
Kanske kan jag glömma vad jag såg
men känslan av att sikta på en människa
den lär jag alltid komma ihåg.
Jag hade ingenting att göra,
hade varken lön eller lägenhet.
Jag vill ha ett jobb som gör nån nytta
för vår gamla trasiga planet.
Varför ska vi slåss med talibaner
när vi gör affärer med Iran?
Jag har många obekväma frågor
när jag kommer hem från Afghanistan –
om jag kommer hem från Afghanistan…
Simma i Vinterviken (JH 2005)
Jag vill inte ha nån sommarstuga,
min gamla balkong mot söder får duga,
jag vill inte gå i märkeskläder
som en levande reklamaffisch i alla väder.
Jag vill inte käka lyckopiller,
låt mig få ha kvar mina ryck och griller,
jag vill inte riva, jag vill bygga
men helst så vill jag hoppa från en brygga
och simma i Vinterviken, simma i Vinterviken,
simma i Vinterviken hela sommarn lång.
Jag vill inte ha en vattenscooter,
de kör i våran vik som idioter,
de måste ha en motor mellan bena,
synd att de ska va så ynkans klena.
Jag vill inte ha nån Coca Cola,
dollarpiss är mer än jag kan tåla,
jag vill inte ha några sportmedaljer,
jag vill bara slippa blågröna alger och simma…
Jag vill inte ha nån sliskig schlager
som nån gammal diva har på lager,
jag vill ha en låt som skakar om en,
varje trött schablon är ovälkommen,
jag har velat bli en jämställd grabb
men vill inte trassla in mig i nån nikab
eller i nåt annat fånigt plagg
när jag sköljer av mig bitterhet och agg…
Jag vill inte ha nån flott och dyr bil,
för mig skulle det va en våldsamt pyr dil,
jag vill ha en modig fackombudsman
som slår vakt om säkerhet i tunnelbanan,
jag vill inte ha nån lönedumpning
genom nån försåtlig sammanklumpning
av liberalism och konkurrenser
och en borgarlögn om öppna gränser…
Jag vill inte ha en despotisk gud,
ingen gammal tomte med tio bud,
jag vill hellre ha en Dionysos –
sol över Olympen, lys oss, lys oss!
Jag vill inte åka till Gran Canaria,
jag vill bara nynna på Werthers aria
när jag söker Mälarvattnets svalka
tillsammans med Poseidon och Rusalka och simmar…
Frasses ständiga otur (JH 2005)
Franz Schubert (1997-1828) skrev en hel del av världens vackraste musik men hade aldrig ett eget piano – och aldrig ett eget hem.
Jag slängde en slant åt Nadja där hon stod med sin violin.
Hon spela så fint i tågbullret och jag kunde ju melodin.
Den kom från en gammal vän till mig som det hade gått illa för.
Han hade ingenstans att bo som andra har när de dör.
Dagens tabloidpress kunde gjort sig ett häftigt scoop
på hans tvivelaktiga kompisar men nog hade de kul ihop
fast Frasse han fick syffe han, vem vet, vem vet av vem,
och inte blev saken bättre av att han saknade ett hem.
Varenda en i gänget trodde sig själv om att va poet
och Frasse tonsatte snällt poem av skiftande kvalitet
och lyfte dem till en ny nivå med Apollos assistans
men att få en lön att leva på hade han ingen chans,
så han gick i nötta kläder och i sönderslitna skor.
Han var väldigt kort och lite tjock och saknade glamour,
och sinne för affärer var det sista han besatt
och så småningom begrep man ju hur illa det var fatt
när han ringde på hos brorsan sin och sa: ”Jag tror jag dör,
om du inte kan låna mig en säng vet jag inte vad jag gör.
Jag måste nog få lägga mig ner och ta lite medicin
och så måste jag bli färdig med den här åttonde symfonin!”
Som jag hade sökt efter Kettenbrückengasse så var jag trött.
Jag satte mig ner och grät en skvätt i rummet där Frasse dött.
Sen nynnade jag på Litanei och Ständchen en liten stund
och kände mig ganska trygg och lugn och till och med sov en blund.
Nu ratar jag allt som oftast allt som händer här i sta’n
– jag hör på hans sonater halva natten och hela da’n.
Hälften av mina STIMpengar skulle Frasse gärna få
så han fick köpa ett eget piano att spela sina låtar på.
Nu tjänar de miljarder på hans himmelska musik.
Turismen är för staden Wien en lönande trafik.
Konserthus och teatrar ger centralkvarteren glans,
det la de en massa pengar på men ingenting fanns åt Franz.
Flickan från bergen (JH 2004)
Tillägnad Fadime Sahindal
Kvinnor som drömmer om universitet. Ingen på gatorna får veta vem de är
De måste leva sitt liv i hemlighet – Ska vi tala om vad heder är?
Kvinnor som aldrig får känna vind och sol –
blånader och sår under en fotsid kjol,
frihetskamp som ändas med ett skott från en pistol –
Ska vi tala om vad heder är?
”Mellan mig och världen där restes en mur men fågelns hjärta
tynar om man sätter den i bur.
Den måste få sin frihet som alla vilda djur på de gröna
gröna stränderna i Norden.”
Kvinnor vars begåvning och kraft har förötts.
Systrar i kampen som aldrig har mötts
Kvinnor som väntar på att stenas till döds – låt dem tala om vad heder är!
Kvinnor som får godta en förkrympt existens,
kvinnor som tänjer och tänjer på en gräns
Kvinnor som genskjuts och levande bränns – låt dem tala om vad heder är!
”Moder min moder, dina vingar bröts ju av.
Du kunde inte resa dig och vittna för ditt barn.
Du får en namnlös ångest i alla dina dar och mitt vilsna rop i alla dina drömmar.”
Kvinnor som nästan inte ser vart de går –
kvinnor som längtar dit de aldrig nånsin når
Kvinnor som sjunger fastän de inte får – låt dem tala om vad heder är!
Månghövdade rådslag runt gemensamma bord,
män som blir hjältar genom kallblodiga mord
Kraftlösa politiker som bara rabblar ord – ska de tala om vad heder är?
”Käraste syster, ditt vittnesmål var sant.
Du och ingen annan var min vän och bundsförvant
för min längtans skull gav jag min hemortsrätt i pant på de gröna
gröna stränderna i Norden.”
Kvinnor som förråder sig själva varje dag, fostrar sina söner till moraliska vrak
vågar inte vittna av skräck för hugg och slag – Låt dem tala om vad heder är.
”Jag dog som en medborgare, inte som en slav. 10 000 vita nejlikor var kistan smyckad av, sex barhuvade kvinnor bar mig sakta till min grav vid sidan av honom som jag valt. Vänner och fränder, slå följe kring min bår. Besök mig till allhelgona och lämna mig ett spår. Lämna mig ett minne av den jag var igår på de gröna gröna stränderna i Norden.”
Jessie från Psagot (JH)
(källa: Palestina Nu och International Herald Tribune)
Det är morgon i Ramallah, barnen leker – Jalla Jalla!
Plötsligt hörs en matte kalla: Jessie! Jessie!
Stor och vit med päls som glänser, svansen lång och nosen våt,
vänligheten utan gränser – Jessie, Jessie, Jessie från Psagot.
Jessie hade oftast längsel, tröttnade på höga stängsel,
för Psagot var som ett fängsel, tyckte Jessie.
Husse läste Moseboken, ilskna rop och klagolåt
gjorde voven moloken, Jessie, Jessie, Jessie från Psagot.
Jessie rymde oväntat från sitt valpdomshem.
Grindarna stod öppna och hon la på en rem.
Passa på och sprang som vinden med en obeskrivlig fart,
slicka en arab på kinden snart.
Inte särskilt väldresserad, ganska sekulariserad,
palestinierallierad numer, Jessie.
Trots bomber och schaktmaskiner, krypskyttar i lömskt försåt,
klarar sig när kulor viner, det gör Jessie…
De förebar en skyddsmur och gick fram med schaktmaskin.
Först tog de Ramallah, sen Nablus och Jenin.
Jessie springer efter bollar, ligger annars mest och kollar,
ser på all misär de vållar med sin gud och sina dollar.
Skäller när hon ser soldater, aktar sig för handgranater,
letar efter lekkamrater, Jessie, Jessie,
löpningstid och solen gassar,Jessie längtar, drömsk och kåt,
efter ljudet av små tassar, Jessie…
Stenlejonen vid Manara, fyra stycken, skåda bara den som
vaktar dem från fara, Jessie…
Nån har skjutit svansen av dem, ingenting att göra åt
men vilken kompis chansen gav dem, Jessie…
Stenlejonen ifrån Kina i sin väderbitna ståt vakar över Palestina,
de och Jessie, Jessie från Psagot.
Hotet (JH)
Det var på midsommarafton
86 i Nynäshamn
det var Ronny Landin han hette
– du kanske minns hans namn.
Han gick emellan vid Nickstabadet
för att skydda några barn
som kom i vägen för nazister
den där allra sista da’n.
95 var det Peter Karlsson
det känns som det hände nyss
64 hugg med kniven
för en enda förlupen kyss.
och se’n Gerard Gbeyo
student från Abidjan
mördad av en enda orsak
– att han var afrikan.
Pojken med kanoten
i augusti samma år.
John Hrons gestalt på båren
var ett enda öppet sår.
En kula tog Björn Söderberg
i millenniets sista höst.
De förevigade hans hjärta
när de tystade hans röst.
Några enstaka nedslag
bland nazismens terrormord
som är närmare ett 20-tal,
du kan tro mig på mitt ord.
de som vägrade underordna sig,
de som vågade säga nej
bär med dem i hjärtat,
låt dem bli en del av dig.
Tur att Facundo lever,
den gången gick de bet
för deras sjuka sinnen
är kärlek en obscenitet
de svingar ett slagträ av dunkla begrepp
som ”naturligt” och ”normalt”
och att avla ariska arvingar
är den trista plikt de valt.
Några av nassarna kommer
från Djursholm och Lidingö
med privilegier att försvara
vill de ge underklassen spö’
Visst är några av dem på botten
men det enda de vill med att slåss
är att själva bli nya förtryckare
och trampa på oss.
De längtar efter att tjäna
en auktoritär tyrann
och de håller sitt nätverk samman
med terror mot varann
Där barn slängs ut i kylan
är det just sånt här som sker
så länge marknadskrafterna ställer
och styr så blir de fler och fler.
Hatets predikanter
med sin hets från pol till pol
från siktet på ett maskingevär
eller från en prediksstol
det är de som är cancersvulsten
på en upplyst mänsklighet –
ändå sägs det att de är inget hot
mot rikets säkerhet.
Jag avstår från att hetsa
till utplåning och mord –
det måste gå att krossa dem
med upplysningens ord
i skrift i tryck på skärmarna
men allra allra mest
skanderade på gatorna.
för det förstår de bäst.
Röda linjen (JH 2006)
Ibland om natten hör jag ett dunkande brus.
Det måste va röda linjen som går under vårt hus
hela vägen från Ropsten till Norsborg.
Jag stryker mina kläder och borstar mina skor,
sen tar jag röda linjen till torget där du bor
samma väg som jag for i förrgår kväll.
Längs med röda linjen finns en hel planet.
Hur många språk som hörs där finns ingen som vet
och till Alby Bibliotek är det kö.
Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött,
därför blir jag bemött så här.
Sälj mina böcker och begrav mig när jag dör
längst ner under Aspuddsparkens kulle så jag hör
nummer tretton när hon kör mot Örnsberg.
Dem som vi behöver
(text & musik: Jan Hammarlund 2002)
Färgerna som framhäver och blandas med varandra,
de som lärt sig världsgeografin genom att vandra,
de som inte alls tänker diskriminera några andra,
texterna som de som ser med nya ögon präntar,
de som reagerar tvärtemot vad vi förväntar,
de som inga maktgalna despoter fått bestämma över,
det är dem som vi behöver.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, VI BEHÖVER DEM, KAN DU TRO.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, HÄR ÄR LANDET DÄR DE SKA BO.
De som envist motarbetat spetsbovarnas länsning,
de som känner solidaritet utan begränsning,
de som liksom blivit vaccinerade mot etnisk rensning,
läkare och lärare och gatumusikanter,
snälla söta barn som respekterar gamla tanter,
männskor som har kunskaper men inte särskilt mycket klöver,
det är dem som vi behöver.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, VI BEHÖVER DEM NU OCH HÄR,
VI BEHÖVS JU ALLIHOP OM MAN SKA KUNNA KALLA DET EN VÄRLD.
Stora överraskningar och oväntade svängar,
allt som har ett värde som är omätbart i pengar,
revolutionära melodier på bouzokisträngar,
orden som är främmande och väcker nya tankar,
rytmerna som viner och som gungar och som bankar,
låtarna som inte bara låter, lugnar eller söver,
det är dem som vi behöver.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, VI BEHÖVER DEM MER ÄN VÄL,
ANNARS KAN DET FAKTISKT HÄNDA ATT VI LÅNGSAMT LEDS IHJÄL.
Sekulariserade muslimer och schamaner,
arga suffragetter och beresta indianer,
upproriska bögar och ostentativa lesbianer,
vassa ingenjörer och omutliga frondörer,
männskoälskande och konsekventa desertörer
som så modigt vägrat delta i en militär manöver,
det är dem som vi behöver
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, VI BEHÖVER DEM, KAN DU TRO.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, HÄR ÄR LANDET DÄR DE SKA BO.
DET ÄR DEM SOM VI BEHÖVER, VI BEHÖVER DEM NU OCH HÄR,
VI BEHÖVS JU ALLIHOP OM MAN SKA KUNNA KALLA DET EN VÄRLD.
Balladen om kravallpolis 2243
(Erik Hågård – JH 2000)
Mitt namn är Marcus Widén, jag hade hjälm 2243
men jag kommer nog aldrig mer att bära den hjälmen igen.
Jag var där när allting bröt ut
och jag tänkte det här är helt sjukt,
och jag hörde den där låten
”Jag lydde bara order och mitt land”.
Jag såg kolleger som slog
och jag säg t o m hur de log,
jag såg hur kamrater föll för hatet
och blev tengilsoldater.
Jag såg hur hundarna bet
och jag såg hur batongerna ven,
jag föll ner på knä
och jag kände min själ gå förlorad.
Vi kom för att svara för ordning och frid,
men nånting gick fel och vi starta ett krig,
då förlåt mig gud, det är fanimig sjukt,
det var sätt dem i bur eller skjut skjut skjut
Mitt namn är Marcus Widén, jag hade hjälm 2243,
jag stod och bevaka dem vi tagit
för ingenting alls,(det var torsdag natt),
och jag mötte en ung demonstrant, hon var 15,
hon sa det är kallt,
hon visa sin arm och hon sa ni slog mig
bara för ni kan.
Jag gick till mitt närmsta befäl
och jag sa vi borde ge dem nåt käk,
men han sa de förtjänar ingen mat,
de får skylla sig själva,
hon mötte min blick en gång till,
och hon sa det är en sak jag vill,
att glöm inte bort att vårt enda hopp det är kärlek,
och jag såg hur de gav varann kärlek och hopp,
och jag förstid vad det var som jag saknat hos oss,
vi kom för att svara för ordning och frid,
men nånting gick fel och vi starta ett krig,
så förlåt mig gud det är fanimig sjukt,
det var sätt dem i bur eller skjut skjut skjut
Brev till Giordano Bruno (JH 2002)
Giordano Bruno,du som vet
vilket straff den kan få betala
som försöker öppna dörrar
som religionens vakter stängt,
ditt bål på Campo dei Fiori
och din aska slängd i Tibern
som straff för längtan att få veta
och förbjudna tankar som du tänkt.
Nu dröjer terrorn kvar i sinnena som ärr efter eld i huden
hos oss, vi som ska ta ställning och tala om moral
och dörrarna som en gång stängdes för insyn i livets gåtor,
öppnas plötsligt till vår häpnad av dem som har vapen och kapital.
I Papua, Nya Guinea, i Panama och i Nairobi,
där bedrivs det jakt på gener som kanhända kan rädda liv.
De har nycklarna och makten, de som äger teknik och pengar
– en guaymi utan läkemedel kan ha en gen som är lukrativ.
Vi famlar efter männskovärdet i en värld där allt är till salu.
På lidande gör man pengar, på livets ursprung tar man patent.
Det som behövs för att säkra den rika världens välstånd
konfiskerar man i syd i lönndom från en medellös patient.
Giordano Bruno, du som vet…
Förlorad tid för oss på jorden, förlorade möjligheter,
långsamma steg mot ljuset och mörka makters reaktion.
När vidskepelsen tar makten och ger territorium åt girigheten,
då är tid att granska innebörden utav civilisation.
Giordano Bruno, du som väntat på att påven skulle be om ursäkt,
kättare, du som fick vänta till sist i 400 är,
ska nånsin vetenskap och ande, ska etiken och tekniken
kunna harmoniera i en värld vi ännu väntar på?
Gatsten (JH 2001 – musik: Malvina Reynolds)
Gatsten, gatsten, vilken kraft den har,
den går genom mediabruset om man slänger den i självförsvar.
Till och med ett kärringkast som bara når halvvägs fram,
gatsten i kilo eller hektogram.
Det finns nånting på vår planet som är hårdare än granit
och det är en WTO-magnat som lobbar för sin profit.
Hans blod är kallt som arktisk is och han hör bara det han vill
så hur högt vi ropar räcker det aldrig till men…
Man kan bli slängd i fängelse för att man ropar i en megafon
om någon slänger en gatsten en kilometer därifrån.
Det kallas skuld genom anknytning och åberopas då och då
när de inte har andra åtal att hitta på.
Så undvik helst att slänga sten, speciellt om du är polis,
för ordningsmakten har större ansvar och hämnden har sitt pris
och släng inga bomber på fjärran folk, det kan starta en våldsspiral
om vi nu ändå ska föra våld på tal…
Och även om vi får statsbesök av en blodtörstig president,
så undvik all granit och tegel, ja, till och med cement,
för annars kan det hända att du blir skjuten av en polis
som aldrig blir fälld trots mängden av bildbevis…
Catullus och jag (JH 1999)
Catullus var poet i Rom för länge länge se’n,
ömmast och vulgärast bland poeter,
20 sekler senare blev han min bästa vän
på grund av skandalösa hemligheter
som vi faktiskt liksom dela’ jag och han
om den kärlek som förtigit sitt namn
på grund av hycklande och pryda kyrkofäder
som lät bränna böcker, häxor och förvekligade män
och fördömde alla friare seder.
När Catullus var en batting på tolv–tretton år
gjorde Spartacus och slavarna revolt.
Fast de blev upphängda på kors,
satte de ändå vissa spår,
för Rom var splittrat se’n och lite mindre stolt.
Det kom grus i deras klassmaskineri
och fastän de behöll sitt slaveri,
och sitt toppstyrda familjeideal,
blev patriarken lite knäckt,
barnen uppförde sig fräckt
och det blev läge för en lösare moral.
GAIUS CATULLUS, gudomlige poet!
Inflammera mitt sinne, berätta vad du vet!!
Lura mig att skratta, ge mig feber av begär.
Av dynamiken i din vokabulär,
för jag leker och jag lär med en vulgär visionär
som frossar, gråter, älskar och svär!
Hans kärlek till Lesbia är synnerligen känd,
den finns det hyllmeter av uppsatser om.
Likväl rumla han i säng med alla möjliga män
som Juventius, Licinius och dom.
De var ömsinta, som omskrivningen löd
och kysstes och vänslades med glöd,
för inom ramen för lek och poesi
var det lika kultiverat med strofer, skratt och vin
som galant och delikat sodomi.
Catullus’ bok med dikter kom ju före Gutemberg
så det fanns inte särskilt många exemplar
och när påvar och prelater tagit ställning till hans verk,
fanns det, hör och häpna, ännu färre kvar!
Pedicare, irrumare och slikt
ansågs länge vara alltför specifikt
så vissa dikter påstods va’ fragment…
Några rodnade av skam, andra fick
sig ett gott skratt
inför dessa skabrösa dokument.
GAIUS CATULLUS… etc.
Jag hittade hans dikter en 6o-talsvår
och då steg både blodtrycket och saven.
Jag var kåt och nyfiken och fyllda fjorton år
och han förförde mig från andra sidan graven,
sedeslös och urartad som få –
det tycker nog tyranner nu som då –
som i Tyskland nittonhundratrettitre,
där de förstärkte hierarkier, förbjöd fantasier
och tog ner tavlor som man inte fick se.
Fast visst var romarrikets erotik en smula rå,
både maktgalen och manligt brutal,.
så att folk längta’ efter kyskhet det kan man ju förstå,
om de var slavar eller kvinnor eller barn…
så det fanns grogrund för en blind moralism
och en torftig fortplantningsrationalism,
förklädd till gudomliga dekret,
trots en och annan ljus idé av en viss nasaré,
en liten judisk timmermansprofet…
De kristna var rebelliska och envisa i tron
så Rom bytte taktik och tog det kallt –
Kristendomen utnämndes till statsreligion
och därmed började dess nedgång och fall,
ty, fast den växte och snart blev monstruös
var den knappast längre särskilt religiös
utan snarare en blodtörstig tyrann
som i mer än tusen år satte eld på kättarbål
och lyste konstnärer och forskare i bann.
Men vatikanens gamla getter med sitt enfaldiga gnäll
förlorar mark nu till en hednisk gudinna.
.Eros och Afrodites konst är aldrig rationell
var den det, skulle den snarligen försvinna
Dårskapen är kärlekens natur,
överlever sekler av censur,
bevarar mänskligheten inom oss,
håller elden vid liv och poesin explosiv
fastän poeten själv är knappt mer än ett bloss.
GAIUS CATULLUS, gudomlige poet…
Vem mördade Peter Karlsson? (JH 1995)
Jag snubblade nästan på platsen för brottet
en juninatt när jag irra längs vägen,
ett altare med blodstänk och vissnade blommor
och luften var mättad av fasa och sorg
där * Lehto dödade Peter Karlsson
en kylig marsnatt i centrala Västerås
med en kniv han bar med sig på väg hem från krogen
i ett fridfullt kvarter nära Rudbecksparken
Fem broschyrer med nazistisk propaganda
beslagtogs hos förövaren följande dag,
bland dem som kände till honom från tidigare brottmål.
föreföll sambandet klart.
Lehto hade nyligen avslutat vid nyår
ett fängelsestraff för att ha knivhuggit en artonårig
grabb som han hatade på grund av hans hudfärg,
som han hatade bögar, araber och turkar.
Han träffade Peter på väg hem från krogan,
de följdes under samtal en fyra fem kvarter,
vad de sa till varann finns det ingen som vet
men Lehto drog plötsligt fram kniven mot Peter
Peter Karlsson var en bra kamrat,
tyckte de andra i hockeylaget,
möjligen lite för snäll på planen
och så drack han för mycket sen senaste sommarn.
Hans valhänta drömmar om kärlek tog form
på barer där han frikostigt bjöd på dricka
och bad andra unga män lägga armen om honom
och smekte deras skuldror och mumlade tafatt.
I drucken tillit la han armen om Lehto
i hopp om att smälta hans pansar av hat
men utlöste istället en sinnessjuk vrede
och ett mångdubbelt mordattentat.
Vem var det som mördade Peter Karlsson?
Var det den som höll i det dödande vapnet
med hjärnan förgiftad av drogade psykoser
eller var det hans fostrande far?
Eller gamla nazister från trettitalet
som kämpat som unga i Hitlers arméer
och spridit sitt kväljande gift över landet
i orubbat bo sedan slutet av kriget
eller självutnämnda skenheliga predikanter
som med bibel och psalmbok i ena handen
och bannlysningsbullan beredd i den andra
tar sig rätten att hetsa till mord?
Brottsrubriceringen ändrades sedan
till dråp av tingsrätten i Västerås
som fann att den påstådda kärleksinviten
kunde ligga till grund för en mildare dom.
Isåfall finns mängder av kvinnor som,
trötta på oönskade sexuella inviter,
kunde nöja sig med ett trettital knivhugg
och åtalas för ”vårdslöshet i trafiken”.
En tingsrätt som godtar nazistiska rådmän
som vasakärvsprydde Bernt Olof Ohlin
bär delskuld till att Peter Karlsson föll offer
för politiskt mördande hat.
Omätligt var hans lidande.
För historien vidare.
För varje gång som en handflata höjs
dör han igen och igen och igen
och varje gång som de ropar ”heil!”
och varje gång som ett hakkors syns
så dör han igen och igen och igen
och igen och igen
och igen och igen
och igen.
En stad på vattnet (JH 1989)
Det finns en stad på vattnet här som jag har gett min själ.
Med kattguld och dödliga vapen är hon allt för mig likväl.
Genom tusen kärlekens möten har jag blivit hennes träl.
Vad bryr hon sig om min trohet? Den tror jag knappt att hon förstår,
hon vilar ju här på vattnet som ständigt förändras och består.
Och vattnet som jämt tar avsked och förblir i hennes famn,
det har strömmar och fjärdar och vikar med dunkla och soliga namn
som berättar om hennes förflutna från hamn till vemodsdrabbad hamn.
Om du säger om vattnet att det flyter mot havet där allting tar slut,
säger jag: Det är där allting börjar precis som det gjort en gång förut.
Det finns en stad på vattnet här med nya öden för var säsong
och en bitter och oförklarlig längtan till svunna gränder och prång
och här i hennes söndersprängda berg så ljuder männskospillrans sång.
Ni vet nog vem jag menar, jag säger inte hennes namn
men när Saltsjön värms av junisol, då är jag där i hennes famn.
Klockorna (Jan Hammarlund 1989)
Från den värsta tiden av aidspandemin.
Du somna i min famn, jag hörde klockor.
De ringer sällan nuförtiden ju.
Sen drömde jag om alla som jag älskat.
På morgon när jag vakna fanns där bara du.
Farväl, du vackra och ljuva dröm i gryningsljuset
som kommer tidigt när det blir vår.
Vi låter avskedet vänta tills våren är här.
Vi hade känt varandra ganska länge.
Gick flera år i cirklar kring varann.
Men cirklarna var strålarna kring stjärnor
och rymden full av ljus som gjorde natten varm.
Nu skördar jag min längtan
på annat sätt än vad jag trodde.
Glaset brister men den sköra isen bär.
Den bär oss över djupen tills sommarn är här.
Jag vet att jag ska gråta bittra tårar
och genom tiden möter jag mig själv
för räknade är alla våra morgnar
och snart finns inget kvar av vad som hänt i kväll.
För mig finns vägen mot nya mål när du är borta
men ingen av oss vet ännu när.
Du är ju kvar så jag vill dröja tills hösten är här.
Och klockorna hörs när jag sover ensam.
De ringer när jag drömmer om en sång
och sångerna gör ont. Nu kan det sägas:
Fast vuxen är jag samma barn jag var en gång,
och du fick mig att se det
och lite grann med dina ögon.
Du somnar nära mig och jag stannar där.
Jag stannar vid din sida tills vintern är här.
Vår kärlek är här för att stanna kvar (JH 1989)
Snabbare blir årstidernas gång
och sommarn kort och vintern lång.
Mycket som har hänt sen sist vi sågs,
sånt som var skönt
och sånt man helst slipper komma ihåg.
Här sitter jag vid mitt piano där jag tänker bäst
och tänker medan solen sjunker i väst:
Jag är besviken igen, sårad och bränd,
tror inte mer på några underverk men
vår kärlek är här för att stanna kvar!
Du kan va fåfäng och dryg, tafatt och blyg,
treva i blindo och älska i smyg,
vår kärlek är här för att stanna kvar!
Tiden går och ger perspektiv på våra liv och öden.
Så fastän tivolit stängt, trenden har svängt,
mycket har gått tvärtemot vad vi tänkt
är vår kärlek här för att stanna kvar!
När man bläddrar i historiens blad
så ser man hat på varje rad.
Men trots inkvisitionen och Calvin
så är ju kärleken den högsta energin.
Så sa Serveto innan han besteg sitt kättarbål
– för honom vill jag utbringa en skål!
För fastän tiden är vrång och gång efter gång
så stympas vår glädje och tystas vår sång
är vår kärlek här för att stanna kvar!
Och fastän somrarna går och vintern är svår,
väcker mitt vemod och fäller mitt hår
är vår kärlek här för att stanna kvar.
Vilken styrka den måste ha som trots allt hat kan leva!
Trots alla brev som vi bränt, rädsla vi känt,
vänner vi mist och katastrofer som hänt
är vår kärlek här för att stanna kvar!
Midnatt i Sverige (JH 1989)
Dåliga nyheter kom till min bädd och jag måste stå upp från min vila.
En av de många jag kallar min vän skulle falla för hycklarnas bila.
Han kom utan handlingar och dokument en natt i ett piskande regn
med drömmen om skydd undan hot och tortyr och en ostörd natt i en säng.
För sent, för sent, grät jag tyst för mig själv där jag halka och sprang över isen.
Jag skulle ha tagit mitt ansvar i tid och gömt honom undan polisen.
Nu är han prisgiven åt hycklande kräk som sålt sina samveten billigt
och åt omätligt cyniska liknöjda svin som höjer ett bödelssvärd villigt.
Vi som vill försvara hans rätt till sitt liv, vi ringer varann genom natten.
Vi vrider och vänder på skrivna beslut, motiveringar tunna som vatten.
Där står att man inhämtat information från legationerna i hans land
och så låssas man godtrogna och anförtror hans öde åt ett mördarband.
Han sa: Det börja så smygande stilla att ingen begrep vad som hände.
Nog talades det om polisstat nån gång, maktmissbruk och annat elände.
Och grundlagen sattes åt sidan ibland och folk trodde på snutarnas ord,
till och med när de skyddade dem som förövat seklets politiska mord.
Vi möttes vid flygplatsen kvart över fem och hälsade tyst på varandra
med vanmakten ristad i dödströtta drag och bara oss själva att klandra.
Vi tala om Daniel och allt som han gjort för oss för åratal se’n
den gången vi själva var tvungna att fly från vårt land, våra vänner, vårt hem.
Sen gick det så fort, en polisbil som kom och vår kedja var helt plötsligt bruten.
Maria blev påkörd och svimmade av och dog på väg till akuten.
Vi såg där vi stod hur han fördes ombord på ett plan med blågula färger.
Vi kan bara hoppas att allting går väl när han landar vid midnatt i Sverige.
Värmen i mig (JH 1989)
År efter år som har gått förbi medan
smärtan hindrat mig känna.
Ingen har bundit mig, jag har vart fri
med mina minnen och brev att bränna.
Å vilken tung frihet, tyngre än ankaret,
vilse i vinden, en flotte på öppet hav.
Alla förtöjningar kapades
och jag tog min sorg och behöll den.
Själen blir van vid tomheten
och hjärtat blir vant vid kölden.
Isen smälter när plötsligt du
står där framför mig nu,
full av den heta kraft jag en gång gav.
Du har tagit fram värmen i mig
och jag vet att jag vill lära känna dig.
Lyckan består av ögonblick som vi förlorar
men aldrig kan glömma.
Sätt inga namn på de famntag du fick,
bara minns dem varma och ömma.
Nu kan ett möte ske. Jag har nånting att ge.
Den som kan se det, den jag kan ge det är du.
Ge kan vi göra för givandets skull
fast vi ingenting vet om tacken.
Allt som är fint måste en gång ta slut
och livet tar oss i nacken.
Det har det gjort med mig
och jag vet att det hänt med dig.
Skeppen är brända, allting kan hända nu.
Vinterblås (JH 1988)
Det är så kallt i natt så själva helvetet är fullt av is.
Släpp in mig i ditt kök och låt mig värma mig vid din spis!
Du klagar på mig för att jag slarvar med städningen!
Varför ska jag bädda min säng? Du vill ju aldrig ligga i den?
Du bjuder mig på middag och serverar biffen utan sås.
Jag är en kuse utan plog och utan havre i mitt bås.
Så hungrig som du är så får jag aldrig en sekund av lugn.
Jag kunde baka ditt bröd om du lät mig komma in i din ugn.
Det värker så i hjärtat, lägg dig här och blås och blås.
Du har ju gett mig din nyckel, låt mig sätta den i ditt lås!
Mjuka tassar (JH 1986)
Mamma mamma det är några dumma killar som slåss.
De ger sig på Chand och Lütfi och Juan och Eleni
och sen kanske på oss.
Ta dem i nackskinnet mamma innan nån av dem har blivit boss.
De ger sig på våra kompisar som dansar och sjunger så bra,
som gör kebab och halva och moussaka
och tar jobb som inga svennar vill ha.
Om Du har nåt juste att såga så säg det till dem
men annars låt dem bara va’!
Rör min kompis med mjuka tassar!
Nog med slagsmål och nog med bråk!
Varför ska alla killar fajtas
när alla gamla sånger sjunger kärlekens språk?
De kanske borde börja sjunga
och odla lite sympati,
rör min kompis med mjuka tassar,
om de är hårda, låt bli, låt bli, låt bli!
Det finns de som tycker att våld är snyggt och anständigt,
särskilt om det är i lite större skala
– ett litet folkmord ibland.
Men de lejer helst nån annan
så de slipper bloda ner sin egen hand.
Vad beror det på att det är fult att vara svag?
Jo, trots allt snack om demokrati och bildning
så råder djungelns lag
och, gullet, därför är en smekning mycket mer obscen
än ett maskulint knytnävsslag.
Ja, jag gillar den där killen när han dansar rulltrappan ner,
han är alla tiders kompis när det blåser kalla vindar
men vi behöver fler!
Han är min bästa kamrat och jag hoppas att han snart blir er.
Vad beror det på att det är fult att vara svag?
han är svag för mig och jag är svag för honom
och det är starkt, tycker jag.
Överallt finns det tyranner som förtrycker och bestämmer
men hjärtat har sin egen lag.
Köpt eller såld (JH 1986)
Vad ska du bli när du blir stor? Vad ska du göra en gång?
Smida kanoner åt gamla Bofors eller snyfta en modstulen sång?
Göra affärer på andras misär eller sova i rännstenen själv?
Använda vapnen du inte vill ha eller vara beskedlig och snäll?
Som jag har vridit och vänt på det här och sett det från olika håll
så är allt jag vet att jag vill inte vill inte bara bli köpt eller såld.
Det finns inte mycket att välja på för den kommer nog också, din stund
när du får va glad för vad du kan få, lite mer än en herrelös hund –
nu är du ung och vacker och rik men vänta bara mitt barn
vi är många som kryper och du ska nog också snart sprattla i samma garn
VISST vill jag ha ett tak och en säng och skydd för hunger och våld
men allt det där ger mig bitter smak om jag bara blir…
Det är inte mycket jag har att ge, bara hjärta och tanke min vän.
En gång gick vi tusental hand i hand och det kanske vi gör igen
men till dess och sedan om allt ska gå väl och vår styrka ska bli obrytbar
måste var o en våga stå för sig själv o finna sitt eget svar
VI SKA bygga en by med gudomliga hus där hyran alltid är fri
och där ingen behöver låsa sin dörr för de som flanerar förbi.
Legendariska sångare sjunger jämt serenader i dur och i moll
och ovanför grinden står det med guld: Här blir ingen köpt eller såld…
Entré (JH 1981)
Det är dags att börja kvällen, det är dags att sparka loss.
Varför står du här och trampar i kulisserna och tittar skrämt på oss?
Det kan väl aldrig vara livet som haffat dig och håller dig i nacken?
Du som brukar va så tuff, det här är inte rätt sekund att dra ur jacken.
Men vi är alla människor och det är klart att man har rätt att vara svag – okej
att det skulle ta så många år innan du begrep att det också gäller dig…
Vem som helst kan väl få spader när det är dags att stämpla in.
Ska man hinna med ackorden får man inte ha nåt vemod i sitt sinn’.
Och vi är många som kan tycka att timmarna på skiftet är för långa
när man tänker på nåt fint som man nån gång i sin ungdom ville fånga…
Och man undrar ganska ofta om man gör nån mänska glad med vad man gör
Det är inte bara du som undrar vad du går omkring och sliter för.
Vad vi hade stora drömmar – ja, det känns som häromda’n
men om nånting har förändrats är det inte till det bättre, tamejfan!
Det skulle väl isåfall va att man inte har så stora illusioner,
för nu står de runtomkring och pekar på oss med atomålderns kanoner.
Ändå drömmer du som en dåre om en kärlek som är större än passioner
som du inte verkar få, är det därför du har tappat dina toner?
Är det därför som du står så tyst och tycker det är svårt att brista ut i sång?
För när hjärtat inte sjunger kanske kvällen känns minst tre gånger så lång.
Det är dags att börja kvällen. Det är dags att sparka loss.
Varför står jag här och trampar i kulisserna med själen full av frost?
Det kan väl aldrig vara livet som har haffat mig och håller mig i nacken?
Jag som brukar va så tuff – det här är inte rätt sekund att dra ur jacken.
Men vi är alla människor och det är klart att man har rätt att vara svag – okej
att det skulle ta så många år innan jag begrep att det också gäller – mig…
De som håller musiken vid liv (JH 1980)
Stockholms stad är en konstig plats
med parkeringshus och bankpalats.
Träden dör utav koloxid
och allt går på direktiv.
Insup våren i Gamla Stan,
få ett kvävningsanfall vid Stureplan
men offra en slant och dra på ett smil
för dem som håller musiken vid liv.
Gitarrer av guld och diamant,
sockerglasyr och glittergrannt –
då går jag hellre i Högalid
och sjunger till positiv.
Här och där har det blivit tyst
men på Västerlånggatan är det bysst
av folk med flöjter och mandolin
som håller musiken vid liv.
Folk gör såhär lite överallt
i julivarmt som decemberkallt
för att tjäna en slant eller sjunga nånting
som Du tycker har tagg och sting.
Det sägs att vi har yttrandefrihet
men det är väl ingen hemlighet
att bängen trackar och tvålar till
de som håller musiken vid liv.
Om du inte äger en halv miljard
för att köpa reklam och ett skivbolag
men gärna vill sjunga för folk ändå,
då vet jag en plats där du kan stå,
men snuten kan komma och be dig gå
och bängen kan slå dig gul och blå
och isåfall beror det bara på
att du håller musiken vid liv.
När jag lämnar denna jord
vill jag bli begravd utan stora ord,
utan psalmer och sorgetal,
utan valium och hibernal
men det finns en sak som jag vill ska stå
på den gravsten som jag får ändå
så om ni gillade mig så skriv
att jag höll musiken vid liv
och skänk min gitarr och min mandolin
till dem som håller musiken vid liv.
Många fler än två (JH 1978)
Jag reser min väg, min älskade vän,
när sommarn går över i höst.
Jag håller lika mycket av dig nu som nånsin förr
men rastlösheten ropar i mitt bröst.
Du är vacker som en saga, du är skön som en dröm
och min stolthet är hel och konkret.
Jag har hållit dig i famnen flera nätter än en
och ingenting har skett i hemlighet.
Om jag bara kunde stanna skulle bergen bli till guld
och bäckarna förvandlade till vin
men det händer bara nästan för jag blir aldrig fri
där jag letar efter nästa melodi.
Jag kan inte leva på tankar och ord, analyser och klara besked.
Jag har strängar på gitarren, jag har sånger i min mun
men jag vet att man behöver lite mer
för den kalla nordanvinden låser in mig i mig själv
och snön gör det långt från hus till hus
och när isen fryser till kan man behöva lite eld
och i natten kan jag höra blodets brus.
Lite klockor och klang, lite gråt på min arm,
lite regn på ett törstande träd –
så lägg dig ner igen så länge natten är kvar
innan du och jag ska bort på varsin väg.
När vinden blåser mig från Göteborg till Fredrikshamn
och regn och hagel fyller mina skor
så är det ändå nånting som förändrats i mitt liv
fast jag är den jag är i regn och vind och sol
för medan hela landet faller sönder mer och mer
och jag gör med de andra vad jag kan
för att vi allihop ska resa oss så är jag också stolt
att jag har delat några nätter med en man.
Och tåget går mot södern och himlen byter färg
och de städer som jag sovit i blir fler
men jag vet vad jag behöver och jag står för vem jag är
och jag är ingen slav åt vinden mer.
Jag reser min väg min älskade vän
och blir borta hur länge som helst.
Jag ska tömma en flaska av det rödaste vin
och sjunga en sång om oss i kväll.
Om du tänker på mig i Kalifornien nån gång
när vinden blåser från nordost
så skicka mig bara en hälsning med ett moln
där det glider över hav från kust till kust.
För vår kärlek är som solen, den finns överallt
och den tillhör var och en som kan förstå.
Vi är bara två av många fast jag glömmer det ibland
och vi är många många fler än bara två.
Violen från Chillàn (text: JH 1975, Musik: V Parra)
När Du for till Valparaíso
med böckerna i din hand
så hade du med dig minnet
av svälten och skuggorna i Chillán.
På krogar i Matucana
och landsvägarna i norr
så sjöng du historien om Chile,
som bortglömd av hennes eget folk.
Murgrönan växer och omfamnar muren,
allt den behöver är jord och tid,
mossan som växer ska spränga stenen,
Viola ausente, presente aquí.
Långt innan den stora segern
och innan gevär togs fram
så sjöng du i tältet i La Reina
för att mana folket till kamp.
Ett land som är sönderslitet
av USA-industrin,
det har ingen röst att gråta
men du gjorde dess sorg till din.
Jag ler när jag sjunger om dig
för att melodin är varm
men när jag spelar
gråter alla strängar på min gitarr.
Jag ser dig i mina drömmar
och kvällshimlen brinner röd,
du sjunger a lo humano,
trogen jorden intill din död.
Närsomhelst (Tyson – JH 1981)
Det finns en kille här i stan som just har fyllt tjutvå.
Han kommer från en by i västra Norrland,
kom ut från kåken häromdan däruppe i Luleå
och vi drar närsomhelst härifrån.
De gillar inte att vi ses och hånglar med varann.
Farsan säger att jag förstör min framtid,
han säger till mig: Det blir aldrig karl av dig minsann;
men vi drar närsomhelst, jag och han.
Jag tror morsan begriper bättre vad vi känner för varann
för hon var ju svår på karlar själv när hon var ung och grann…
Här kommer nordanvinden och jag vet att han är på väg –
han kör väl som en galning efter vägen.
Han älskar sin gamla båge nästan mer än han gillar mig
men vi drar härifrån närsomhelst.
Jag tror morsan begriper bättre vad vi känner för varann
för hon var ju svår på karlar själv när hon var ung och grann…
Här kommer nordanvinden och jag vet att han är på väg –
han kör väl som en galning efter vägen.
Han älskar sin gamla båge nästan dubbelt upp mot mig
men vi drar härifrån närsomhelst.
De små fiskarna i jordens alla hav (JH 1977)
Lyssna på mig, barn, för snaran ligger runt vår hals.
Världen styrs av galningar utan vett och sans.
De tar kål på syret som vi alla måste ha, du och jag,
miljoner barn, natt och dag
och de små fiskarna i jordens alla hav.
Sopor fyller jorden, smog fyller skyn,
sjöarna förgiftas och älvarna stryps.
Det kostar miljarder att påverka beslut
och vem har det? Inte du och jag,
miljoner barn och de små fiskarna i jordens alla hav.
Det stora stora skrällen blir nästa ljud vi hör.
Städerna rasar och allt som lever dör
och skriker vi av vrede är det ingen som hör
dig och mig, miljoner barn
natt och dag och de små fiskarna i jordens alla hav.
Plutonium är affärer som de tjänar pengar på,
en tekopp med plutonium är mer än jorden tål
men kärnkraftverk är lönande för utvalda få,
inte för dig, miljoner barn
natt och dag och de små fiskarna i jordens alla hav.
Nu säger de att lösningen är fri företagsamhet.
Det har vi prövat förr och det är inget nytt med det
för de som får betala med sitt liv för deras knep
är du och jag, miljoner barn natt och dag
och de små fiskarna i jordens alla hav.
Låga konjunkturer, kris i industrin. För att reda upp det så startar de ett krig.
Vi får betala för deras balans med våra liv, du och jag,
miljoner barn natt och dag och de små fiskarna i jordens alla hav.
Det som jag berättar är ingen hemlighet.
Det står i alla tidningar och hälften av oss vet
men ingen orkar läsa allt och oftast går man bet,
de flesta har ju nog av sina egna problem –
men alltihop är delar av samma system…
Jag låg i min säng i natt och drömde att jag flög,
jag vakna av att solen sken och kände mig så hög,
jag ser en jord som snurrar runt trots alla övergrepp
med dig och mig, miljoner barn natt och dag
och de små fiskarna i jordens alla hav.
Lyssna på mig barn för snaran ligger runt vår hals.
Världen styrs av galningar utan vett och sans.
Hur ska vi kunna hejda dem? Ja fråga den som vet.
Tillsammans är vi säkert två miljarder eller fler.
Tillsammans kan vi göra jorden säker en dag
för dig och mig, miljoner barn natt och dag
och de små fiskarna i jordens alla hav.
Landet jag är van vid (JH 1975)
Hej cirkus, här är jag med mitt brustna hjärta igen
och ett nytt totalt fiasko ur mitt liv.
Från en vanlig kärnfamilj till galenskap i ensamhet
och i många turer femton spruckna kollektiv.
Lappa laga glömma drömma – njuta av att vara fri.
Männskor är ett jäkla släkte, kräver tid och energi…
Ja, jag har haft problem men inte bara med dem som är närmast.
Jag är rädd för allt som jag inte är van vid sen förut.
Det ska fan va revolutionär och sträva efter att ena en värld
när alla är taskiga mot dem som inte är som de.
Människor är olika, smärtsamt skilda från varann,
ändå kan man ta och känna igen ögon, läppar, tankar, hand…
Hade du glömt bort hur det kändes?
Här går man och torkar ut bland småsten –
plötsligt ser man: är det tårar? – som en annan springfontän…
Långa samtal och tysta timmar och nån som stänger dörrn mot natten därute
och vi med jorden på en karta i mitt knä.
Jag behöver långa långa lågor och skuggor i ditt ansikte
för att förklara läget, för att nå vår enighet.
Djupt i jorden vilar sinnet som kan se och fatta allt,
väga värmen i ditt hjärta mot kylan i ett flyktingläger i Libanon.
En ensam kvinnas långa resa mot en ny och nattsvart kamp *1
från ett verk som var fullbordat till min egen slitna kramp…
Den som gick i tvivlets skola ser med nyfödd syn på allt,
tunga tvivel, lätta längtan, lär mig livets tusenfald.
Fångens kedjor, sår och ångest. Vaktens stumma självförakt.
Drömmaren som såg fabriken och tog tillbaka allt han sagt.
Långa liv där allt blev halvdant utan nån som hör och ser
allt och väger och försonar. Skott som small i ensamhet…*2
Sverige öppnade dörren för några flyktingar från tredje världen
och i fabrikerna börjar det sakta pyra igen.
Landet som de kom till var ett annat än det de kanske lämnar en gång –
nakna ligger bergen och floden flyter snabbare.
Jag talar inte om hjältemod och plikt och moraliskt hat
men om deras kärlek till jorden som höll dem kvar på en barrikad.
Decennier och sekler kan dra förbi och kupper och revolutioner
men aldrig tystnar i Sverige helt charangons virvlar och toner.
Flyg i min famn, paloma herida, stanna ett år och sjung vid min sida
motståndets sånger och vilda längtan
när jag stannar för att ändra på landet jag älskar…
*1: Sylvia Pankhurst, *2: Violeta Parra (googla)
Sofia (JH 1975)
Ja, Sofia, jag såg din kind bli röd och blicken varm
av en sång som jag sjöng för dig i går.
Det var ingen sång om kärlek och om hjärtats tysta kval
men om kamp och systerskap för länge sen en vår.
Det förflutna som viskar nästan bortglömt i ditt blod
är för mig som en avlägsen dröm
och jag sjunger mina sånger mera sällan som du vet
på ett sossemöte här i Olofström.
Du fick slita i decennier för att klara dina barn
på ett sätt som jag visst aldrig kan förstå,
du som hörde Kata Dalström tala nittonhundratolv
kan inte helt ha glömt vad kampen gällde då.
Kom snart ut till oss och visa att Du ännu kan bli vred
och försök att släpa gubben med dig hit.
Det är lättare för kvinnorna att ändra invand kurs
för ni har sällan blivit pampar i partiet.
Vi som aldrig har fått svälta men som plågas ändå
av förrädarna som säljer vårt land,
vi ska sjunga vid din fönsterkarm när himlen brinner röd,
nu som aldrig förr behöver vi din hand.
Sexualpolitiskt snack
Jag drömde att jag var på en helt otrolig fest, ja, jag kände faktiskt inte en enda gäst
Men det var i nån sorts betongpalats med röda banderoller och champagneglas av plast
Och det var visst en sexhundra människor där och musik av en obeskrivlig atmosfär,
Nån sorts blandning av Zappa och wienervals och vem det var som spela minns jag inte alls…
Där gick jag och fundera på om jag skulle ta en dans och var fasiken vinet fanns nånstans
När jag fick syn på en kille som jag sett nån gång förut som var jävligt snygg och såg vilsen ut
Så jag gick sakta fram och grubbla febrilt på nån avspänd och naturlig hälsningsreplik
När snubben sa: Hej! Vilken härlig kväll! Är du hetero homo eller bisexuell?
Jag sa: Baby, jag kommer lite kors och tvärs – ska vi ta oss ett nyp i nästa vers?
Visst! Härligt! Jag behövde inte fråga två gånger!
Vi höll på för fullt och hade jävlit skoj när han kasta sig ur sängen och ropa: OJ! Jag
Tyckte det var nån som knacka på dörren – och sprang in i garderoben som stod i ett hörn.
Och jag gick att öppna med ett frånvarande flin – där stod Frank Baude i nån sorts krinolin.
Jag kom av mig precis och tänkte bjuda på té när han sa:
Vad i helvete sysslar ni med? Borgaryngel! Bögjävlar! Kom opp ska vi talas vid nån gång!
Jag sa: Men snälla Frank, ta nu reson! Jag vill också va med och göra revolution
Men ett litet nyp nån gång ibland när man träffar en kille som ser ut som han
Kan väl inte skada marxismens sak? Mer hann jag inte säga, med ett fruktansvärt brak
Kom en helikopter farande och gud vad Frank blev skraj för ut klev ALEXANDRA KOLLONTAJ
I rök och damm gick Alexandra fram…
Hon sa Jag tror nog de här pojkarna vet vad de gör så vad står du här och gapar och skriker för?
Och Frank börja darra som en aladåb när Alexandra sa: det är en sak jag vill ha reda på
Jag har hört det viskas nu och många gånger förr att du Frank har ett sjuhelvetes morgonhumör
Och vem är det som diskar hemma hos dig ovh tvättar dina kalsingar och stryker dem så säg?
Va?! Stryka kalsingar! Förspilld kvinnokraft!
Slutet på grälet fick jag aldrig reda på för jag väcktes brutalt av min egen telefon.
Vem det var som ringde har jag faktiskt glömt men han sa: Du måste höra vad jag har drömt!
Och så börja han berätta med en fart som var enorm hur han blev inlåst i en bastu med Björn Borg,
En diskussion med Martin Luther, det lät som ett skämt, jag sa:Vänta lite, jag blir snart impotent!
Det verkar ju som alla drömmer likadant och jag tycker inte alls att det är ointressant –
Men jag skulle vilja veta var vi får alltifrån! Sen dess har det vart kortslutning i min telefon.
Jag undrar fortfarande. Måste ringa och fråga…Mian Lodalen…
Den överlevande kommunarden (JH 1971)
Nu samlas människor i solen
och våren kommer till Paris.
Vi lever än och vi är unga,
har dyrt betalat våra pris
för det vi lärt oss av historien
för vi har sett vad ingen ser
utan att själens ljus kan slockna
och aldrig nånsin tändas mer.
Här föll den sista barrikaden
och de bar bort Marcel på bår.
Jag höll dig hårt i mina armar.
Man är blott en gång tjugu år.
I körsbärens tid var vinden så mjuk
och himlen så vid. Då sjöng vi en sång
och dansa’ en gång i körsbärens tid.
Ur hungerns grepp belägringsvintern
var det vår nya gryning kom
när vi förkasta’ våra herrar
och vände vapnen emot dem.
Tillsammans byggde vi kommunen
och många tusen till med oss.
Vi hade inget att förlora
men allt att vinna på att slåss.
Men det var dans i alla parker
och det var kärlek, skratt och sång –
det ska vi också kunna säga
när vår historia skrivs en gång
Låt oss njuta av vårens hela tjusning –
snart blott ett minne återstår.
Kärlek, ja, den är livets tjusning,
man är blott en gång tjugu år.
Två gånger sker allt i historien,
en gång som fars, en tragedi.
Thiers samla nya trupper mot oss
med lögner och bedrägeri.
I tio dar och tio nätter
ekade skotten i Paris
och trettitusen kommunarder
blev mördade av hans milis.
Där männskor lever i förtvivlan,
där männskor säljer sig för bröd,
där ska man minnas kommunarder
och tända ljus för deras död.
I körsbärens tid går allting så fort,
som en gång förut dör blommorna bort
och drömmen är slut och våren förbi.
Och genom drömmar, genom syner
som vi har fått metod att se,
skådar vi in i nya tider
och vi kan tyda vad som sker.
Och vi ser människor marschera
och nya krig, napalm och gas
och vi ser ofattbara vapen
och gift som ödelägger hav.
Vi ser gerillan i Bolivia,
i Algeriet och Vietnam
och männskor sjunger och studerar
och ger kommunen nya namn.
Vi ser kulturer som är nya
och nya mönster, nya spel
men sist till slut så ser vi jorden
utan herre, utan träl…
I körsbärens tid så sjöng vi en sång
Fast drömmen är slut och våren förbi,
vi sjunger ännu om körsbärens tid.
Skräddarsången (JH 1970)
Min bäste vän var skräddare, han sydde sina kläder själv
och han bodde i ett eget hus, utanför staden med en älv.
Jag satt i fönstret och skrev sånger med solen på varenda rad.
Nu har jag blivit alienerad och självutplånande och svag.
Vi bodde i en skog ibland innan fabrikerna kom till.
Och han studera linjer i min hand och sa, nu vet vi vad vi vill.
Om natten när det inte regna sov vi på marken och vid sjön
och kom tillbaka till hans hus i stan samtidigt med den första snön.
Och alla kom till oss för kläder, de hade med sig mat och ull.
Jag såg dem komma genom fönstret, ibland var hela gården full.
Jag gick till torget när jag ville och sjöng minst en sång som var ny,
och när jag inte kunde skriva, försökte jag lära mig att sy.
Min bäste vän var skräddare, brodera drömmar som jag såg.
När allt det här har existerat kommer jag inte ens ihåg.
Allt är förändrat och försvunnet och jag har smog och nostalgi.
Mina vänner var nån sorts harmoniska men det är faktiskt inte vi.
Sitt ner och sjung en sång (JH 1971)
Sitt ner och sjung en sång.
Kvällen är inte lång,
inte längre än varje gång vi har tänt ett ljus,
lite bröd och vin.
Samla varenda en. Nu ska vi se igen,
jag har börjat drömma så konstiga drömmar
och himlen är gredelin.
Låt dom ha sina banker och bilar
och gator och grisar och hysteri.
Vi kan ta en semester och bli lite bättre
än det vi lever i.
Vindarna blåser kallt.
Nu ska vi säga allt
som vi har glömt till ljudet från brandkåren,
ljuset från industrin
och berätta om timjan och ljungen i dalen
och bergen i midnatt blå.
Många sjunger om himlen men några
sjunger om jorden då och då.
Några har hoppat av!
Isolerade i en grav, ett enda krav:
Stanna kvar och se vad som händer i nästa tid –
kommer gående sjungande över ängen grön som är jättevid…
Skolsången (JH 1970)
Från och med idag är ni befriade från skolan.
Från och med idag är det slut.
Strunta i rektorn som trodde att han fanns.
Han får det nog bättre på hispan nånstans
och förresten är det era liv det gäller, inte hans,
nu går vi ut,
nu är det slut.
När solen börjar lysa går vi ut…
Från och med idag är ni befriade från skolan.
Nu ska ingen lura oss mer.
Kuratorn har fått kicken och rest till annan ort.
Nu umgås hon med tigrarna och lär sig ganska fort
och hon säger att nu fattar hon att det är bra som vi har gjort
och hon kan se, ja, hon kan se,
hon har faktiskt börjat lära sig att se.
Från och med idag är ni befriade från skolan.
Jag ska resa norrut ikväll.
Jag ska aldrig mer va lessen och aldrig mera sne,
jag ska leta efter Ville och Du får följa med
om du vill, nu slår vi till
och tiden har slutat att stå still.
Från och med idag är ni befriade från skolan.
Nu kan ni göra vad ni vill, åååååh –
kan ni ännu göra vad ni vill?
Kan ni ännu veta vad ni vill, barn,
kan ni ännu veta vad ni vill,
åh, det känns som i skolan igen
och vad ska vi göra sen?
Vi är inte räddade än
fast vi har slutat skolan
men det är en bit på vägen
och vi kommer aldrig tillbaka igen,
aldrig tillbaka igen –
la la la la la la la la.